3/15/2012

Hur ska vi förhålla oss till äggdonationen?

Hej! Jag och min sambo är föräldrar till en underbar liten kille på 4 år som kommit till genom äggdonation. Jag har lärt mig att man redan när de är bebisar ska börja prata om hur det gått till när han kom till, så man blir varm i kläderna tills dess att de blir större och vill veta. Samtidigt blir det något som de hört hela tiden och inte en överraskning. Vi kallar äggdonatorn för snälla tanten när vi pratar om hur vi fick guldägget till skänks. Vi känner oss alltså trygga hur detta fungerar hittills.

Fråga 1. Vad vi är väldigt osäkra på är hur vi ska göra med skolan/dagis och kompisar. Ska vi peppa honom att själv kunna berätta om hur han blivit till när frågan kommer på tal eller ska man ligga lågt och vänta på hur hans behov av integritet utvecklas? Han kanske inte alls lite senare i skolan vill att hans gamla dagiskompisar vet. Eller hur tusan tänker man och stöttar honom på bästa vis?

Fråga 2. Eftersom vi fick hjälp i finland och det då var lag på att donatorn skulle få vara anonym kommer han aldrig få reda på hela sin biologiska bakgrund. Kvinnan som gav oss ägget som blev vår son tillsammans med min sambo i min mage kommer alltid förbli en okänd person för honom.

Min inställning är att inte överdramatisera det hela utan bara hjälpa honom sätta ord på de känslor som kommer upp inför detta faktum. Eller kan det uppfattas som att jag förminskar problematiken?

Vi är jättetacksamma för stöd från er för vår sons bästa!


Jenny Klefbom svarar:

Jag tror att din inställning – att inte överdramatisera det hela – är en mycket god inställning att ha. I meningen efter nämner du dock ordet ”problematiken”, och jag förstår av detta att även om din föresats är att inte problematisera, så ser du ändå, någonstans i bakhuvudet, din sons situation som problematisk. Här tror jag att du behöver sortera lite i alla känslor och tankar.

När man har gått igenom en äggdonation utomlands, så betyder det med all sannolikhet att man har lidit av ofrivillig barnlöshet. Eftersom äggdonation är ett både dyrt och – ställt i relation till andra möjliga infertilitetsbehandlingar – komplicerat ingrepp, är det vanligen inte det första man ger sig på. Vanligast är att man börjar med enklare behandlingar som kan genomföras på hemmaplan, såsom IVF.

Jag drar därför slutsatsen att du och din sambo har gått igenom en hel del vedermödor, och troligtvis också sorger, innan ni äntligen fick er efterlängtade son. En liten guldson som kom ur ett guldägg.

Det behöver inte alls vara ett problem i dagsläget. Faktum är att många par som gått igenom ofrivillig barnlöshet vittnar om att den gemensamma upplevelsen har gjort deras relation starkare. Men faktum är också att vårt förhållningssätt till våra barn tenderar att påverkas ganska mycket av bakgrunden till deras tillkomst.

Och det är där jag misstänker att ordet ”problematik” kommer ifrån. Ni har haft en problematik, som ni dock inte längre har, men känslor tenderar att hänga kvar även efter att situationer förändrats. Så måste det i någon mån få vara för er – det handlar ju om er historia som par. Däremot är det orättvist att blanda in er son i ”er problematik”. Och det bästa sättet att undvika detta är just att låta hans känslor och tankar styra i hur ni pratar med honom om hans bakgrund. För honom är ju hans sätt att bli till det enda sätt som finns, och då finns det ingen poäng med att lyfta fram det ”ovanliga” i situationen.

Följ alltså din plan – att prata med honom då han själv ställer frågor eller på annat sätt visar behov av att prata om saken. Sen tycker jag också att rådet att redan från början ha en öppen attityd verkar jättebra. För när man än väljer att berätta en sådan här sak, så riskerar det att bli en ganska märklig situation om man tidigare aldrig berört saken.

När det gäller vilka ni behöver delge denna (för de flesta rätt irrelevanta) information, får ni helt enkelt använda ert sunda förnuft. Precis som alla föräldrar måste göra då det gäller intima detaljer gällande deras barn. När man är hos läkaren kan det t ex i vissa situationer vara relevant att ta upp att man inte är biologisk släkt. Relevant att förklara kan det också vara om man ser väldigt olika ut, t ex har helt olika hud- eller ögonfärg.

Men med utgångspunkt i mitt inledande resonemang tror jag inte att ni ska förvänta er att omgivningen ser detta som en lika stor och livsavgörande fråga, som det ju faktiskt är för er föräldrar.

I alla tider har barn kommit till sina föräldrar på en väldig massa olika sätt. På senare tid har utvecklingen lyckligtvis gått emot att inget sätt är bättre eller sämre än något annat. Om ni förmår hålla er sons perspektiv på den här frågan, tror jag att den i hög utsträckning kan komma att bli något av en icke-fråga för honom.

Vänlig hälsning,