1/5/2010

Är vår 8-årige son deprimerad?

Jag och min man har två barn en pojke på 8 snart 9 och en flicka på 7. Jag upplever att vår son det senaste halvåret verkligen åkt berg och dalbana känslomässigt. Vår son kommer ofta (flera gånger i veckan) och säger att det är så jobbigt. Han uttrycker sig att han inte känner sig lycklig utan allt är fel och jobbigt.

Jag har försökt bekräfta honom att jag hör vad han säger och försöker lyssna till och fråga för att få en bild över vad han upplever som jobbigt. Ibland berättar jag om min egen känsla hur det känns ibland när jag är ledsen. Han är även känslig för vad jag, min man och hans syster säger och blir väldigt ledsen går undan och vill gömma sig.

Eftersom jag lever med bipolär sjukdom så är jag till och från deprimerad själv men det har varit mycket bättre under hela detta året med endast mindre svackor.

Jag som mamma känner mig mycket osäker i min roll som mamma och särskilt när vår son eller dotter är ledsna. Jag säger med ord att de ska gråta eller visa om de är arga och visa känslor men i andra sammanhang så blir jag trött och irriterad och ber dem sluta.

Vad jag/vi än gör så känner jag mig misslyckad för att jag ser att vår son är ledsen och därför vill jag ha hjälp att hantera detta? Min man reflekterar inte på samma sätt och ser inte det som jag tycker mig se hos vår son.


Ingrid Gråberg svarar:

Att du ser saker hos er son som inte din man ser kan dels bero på att du är mer lyhörd för signaler som kan tyda på att man mår dåligt, och dels kan det bero på att det är just till dig sonen kommer när ”allt är fel och jobbigt”. Om det sedan handlar om att pojkens känslor åker berg- och dalbana mer än vad som kan anses normalt för åldern, eller om det handlar om att du övertolkar hans beteenden, är svårt att säga.

Du skriver själv att du känner dig osäker i din mammaroll – särskilt när barnen är ledsna. Och du antyder att du i praktiken kan ha svårt att hantera situationen när dina barn ger utlopp för sina känslor. Därför föreslår jag att du och din man tar kontakt med BUP så att du får stöd i din föräldraroll. Men också så att ni hittar sätt att stötta varandra, som i längden kan leda till att ni får en större samsyn kring barnen.

Det är alltid påfrestande för en förälder att se sina barn lida och vara ledsna. Och det är lätt hänt att man då rannsakar sig själv och känner sig misslyckad som förälder – även om man innerst inne vet att man gjort sitt bästa.

När man själv lider av ångest eller depressioner är det ännu lättare att börja tvivla på sin egen förmåga att vara en ”good enough” (tillräckligt bra) förälder. Sen kan det förstås också vara så att din son, på det ena eller andra viset, har påverkats av att du under perioder mått dåligt, även om det inte är något du kan rå för.

Kanhända räcker det för dig med lite guidning och stöttning per telefon. Kanhända gör man på BUP bedömningen att din son verkar vara mer ledsen än vad som kan anses normalt och erbjuder både honom och er föräldrar en behandlingskontakt.

Med vänlig hälsning