Hur pratar jag med min bror om att han behöver söka hjälp?
Min bror har alltid haft ett jävla humör. Idag är han 25 och det har varit så i typ 20 år nu. I familjen har vi bara skakat på huvudet och undrat "vad hände" när han exploderar. Skitjobbigt! Och det har såklart inte gått att prata med honom om det.
Idag hände det igen. Mitt i däckbytet börjar han skrika och sparka på bilen. Gråter och svär och alla är idioter, kastar saker omkring sig. Hotar att ta livet av sig så vi slipper honom. Det verkar göra så ont i honom.. Jag började ju såklart också att gråta och efter att jag åkt hem och gråtit lite till över oförmågan att hjälpa honom började jag googla. Och hamnade på er borderline-sida. Emotionellt instabil personlighetsstörning. Det var som ett ljus gick upp! Det stämmer så himla väl: De snabba svängningarna, mellan idealisering och nedvärdering, eller vitt och svart sliter på relationerna och gör att andra människor lätt tröttnar. Uppfattar det som att andra är orättvisa, elaka eller fientliga vilket leder till ideliga avbrott i både sociala och nära relationer.
Nu min fråga: HUR tar jag upp detta med honom? Jag vill ju bara hjälpa och gör vad som helst för honom, men jag vet inte hur. Och något måste göras! Jag inser såklart att jag inte har kompetens att hjälpa honom. Jag skulle aldrig lägga fram mina gissningar att han har den här störningen. Det skulle nog bara ställa till skada. Frågan gäller hur jag pratar med honom och får honom att förstå att han behöver hjälp. Nån att prata med och få professionell hjälp av, för att kunna hantera sina utbrott.
Jag är lite rädd att hur jag än lägger fram det kommer det bara leda till ännu ett utbrott :( så hur pratar jag med honom om att han måste söka hjälp? Ett skojfriskt "har du sökt för det där" funkar nog inte ;) Snälla hjälp mig!
Jenny Klefbom svarar:
Jag tror att du har helt rätt i att det inte skulle leda till något gott om du lade fram dina diagnosgissningar för din bror. Faktum är att även någon som inte har nära till ilska och känsloutbrott nog skulle känna sig ganska kränkt av att en släkting slänger en diagnos i ansiktet på en.
Sen tänker jag också att det faktiskt kan vara så att din brors beteenden har någon annan förklaring än just personlighetsstörning. Emotionellt instabil kan man också framstå som om man exempelvis har stora problem med att kontrollera sina impulser, eller om man är deprimerad – vilket ibland yttrar sig just i ilska och irritation.
Det är bra att du söker förklaringar bakom din brors svåra beteenden, för det underlättar för dig som syskon att ha lite mer tålamod med honom, och inte bara bestämma dig för att du inte vill ha något mer med honom att göra. Men jag tycker ändå att det vore bra om en läkare eller psykolog fick stå för diagnosticerandet - så att det blir rätt.
Då återstår frågan om hur du ska motivera din bror till att uppsöka vården. Har han inget eget lidande av sina problembeteenden, så är det svårt. Men med tanke på att du beskriver att han talar om att ta livet av sig, och att hans beteende har lett till att han förlorat vänner, så misstänker jag att han åtminstone på något plan faktiskt inser att han har ett problem. Det kan utgöra en grund för dig att erbjuda dig att hjälpa honom till rätt hjälp. Det är ju inte konstigt om du frågar hur han mår, då han nyligen har talat om att ta sitt liv. Inte heller är det efter ett sådant uttalande konstigt om du också uttrycker din egen oro och din uppfattning att det vore bra med en professionell bedömning.
Sen tycker jag också att det låter som att broderns beteende drabbar dig ganska hårt. Har du talat med honom om det? Det brukar nämligen vara betydligt mer fruktbart att ta upp saken ur ens eget perspektiv, än att försöka tala om för andra hur de mår.
Beskriv hur jobbigt det blir för dig med dessa ständiga utbrott och hur du lider av att se honom i så stark affekt. Säkert finns det flera sätt som du har drabbats på, som du kan ta upp.
I det här sammanhanget är det väldigt viktigt att du faktiskt själv känner efter hur din brors beteenden har påverkat ditt liv. Av ditt brev att döma får jag intrycket att du har anpassat dig väldigt mycket efter honom, och att du sannolikt har tvingats stå tillbaka många gånger med dina behov och önskningar.
Ert förhållande ter sig inte helt jämlikt, helt enkelt, och när du skriver att du ”gör vad som helst för honom”, undrar jag lite över hur långt du är beredd att gå i att uppoffra dig själv. Uppoffringar är nämligen inte alltid den största tjänst man kan göra en annan människa. Ibland är det betydligt justare att rakryggat säga som det är, och stå för det. Och att sätta tydliga gränser för vad man ställer upp på.
På kort sikt kan jag mycket väl tänka mig att det leder till ytterligare en ”explosion” från din bror, men på längre sikt kanske det i stället kan leda till att både du och han får en chans att må bättre och få en bättre relation.
Vänlig hälsning,
