Varför påverkas vi så mycket av andra?

Jenny Klefbom svarar:

Vilken intressant och bra fråga du ställer. Tack för den!

Människor är i grund och botten dägg- och flockdjur. Och som sådana har vi kvar väldigt många av de beteenden som var viktiga när vi ännu levde i flockar på Afrikas savanner. Vi däggdjur skiljer ut oss genom att vi har mycket starka relationer till våra ungar. Våra ungar är helt beroende av oss vuxna individer för att överleva. Det är en viktig anledning till att vi har utvecklat så starka sociala beteenden.

Det starkaste sociala bandet är det vi kallar för anknytning, och som bygger på den mycket starka känsla av tillit, beroende och samhörighet som barn och föräldrar utvecklar under gynnsamma omständigheter. För att anknytningen ska utvecklas optimalt så krävs det anpassning och inlevelseförmåga. Barnet kan alltså sägas vara förprogrammerat att vara följsam mot sina föräldrar för att ha så stora chanser som möjligt att överleva. I det sammanhanget blir det förstås också livsavgörande att ”duga” i förälderns, eller någon annan vårdnadshavares, ögon. Att höra att man är fin, bra, eller duktig blir en bekräftelse på att man inte kommer att bli övergiven – och ytterst dö.

Vi är dock inte bara beroende av vad våra allra närmaste familjemedlemmar tycker om oss. Sedan urminnes tider har vi människor också levt i ”utvidgade” familjer, eller flockar. Detta sätt att leva har också utvecklats på grund av att det har varit en nyckel till överlevnad. En lagom stor grupp har varit bättre på att försvara sig mot angripare, vare sig det har handlat om vilda djur eller krigiska grannar. En lagom stor grupp har också kunnat utnyttja olika medlemmars skicklighet på olika områden så att alla har fått utbyte av allas talanger. Man har kunnat jaga större bytesdjur då man har gått samman några jägare, man har kunnat få ta del av de äldres kunskaper, och de yngres ork och styrka på ett för alla nyttigt sätt. Samarbete har helt enkelt visat sig vara ett framgångsrecept för människan som art.

Med livet i flocken följde alltså en behaglig och jämn tillgång på mat, och ett mindre farofyllt liv. Men också krav på att böja sig för någon som är starkare, eller för majoriteten. Den som ständigt stötte sig med andra, ville göra på sitt sätt, eller kanske till och med svek sina plikter, kunde inte i längden förvänta sig att de andra skulle fortsätta ställa upp. Och som ensam och utstött kunde man inte räkna med att överleva särskilt länge. Det blev alltså helt överordnat att fungera bra i grupp, och inte straffa ut sig ur gemenskapen.

I dagsläget är det kanske lite lättare att klara sig, eller åtminstone överleva, helt på egen hand, även om väldigt mycket också i vårt samhälle bygger på social kompetens, samarbetsförmåga och på att vara uppskattad av andra. Det torde också vara lite lättare att skaffa sig ”nya kompisar” i dagens samhälle, om man har gjort bort sig hos sina gamla. Samtidigt ställs vi inför helt nya krav. Man beräknar att en nutida människa under en halvtimme i köpcentrumet träffar fler människor än våra förfäder gjorde under ett helt liv.

Samtidigt som förutsättningarna alltså har förändrats drastiskt på olika sätt, så är vi fast med precis samma genetiska förutsättningar som urtidsmänniskan. Därför fortsätter de allra flesta av oss att följa strömmen och påverkas av andras åsikter, även om vi förstås gör det i olika hög utsträckning.

Du tar också upp att vissa människor verkar ha ett ovanligt stort bekräftelsebehov, och det stämmer också. Det kan bero på att man har haft negativa erfarenheter på det området. Kanske har man som barn fått kritik, eller så har de vuxna underförstått hela tiden förmedlat att man inte riktigt duger. Det kan t ex ske genom höga krav på prestationer hos barn, eller på att man bara fått uppmärksamhet och beröm för sådant som de vuxna har värderat som bra eller fint, och aldrig för det som man själv har värdesatt.

Av att ha blivit bemött på det sättet kan det ha utvecklats en känsla av att man inte egentligen duger någonting till; att det man tänker, känner, tycker och gör inte är värt något eller har någon betydelse. Det vill säga; man kan ha utvecklat en dålig självkänsla. Har man dålig självkänsla blir man ofta väldigt känslig för sådant som kan tolkas som kritik och försöker undvika det, och så blir man väldigt angelägen om att ständigt få påfyllning av beröm och bekräftelse.

Sen finns det också människor som har väldigt lätt för att oroa sig. Kanske kan även en sådan ständigt närvarande oro leda till att man fastnar i ett sökande av bekräftelse. Men just det faktum att man om och om igen måste få höra att man duger, tyder väl på att den typen av bekräftelse faktiskt inte gör så mycket gott för vare sig självkänsla eller för att skingra oro. Då behöver man i stället börja i den andra änden, och ta reda på vad det är för föreställningar och känslor som styr ens beteende.

Vänlig hälsning,