2/16/2012

Hur ska jag bygga upp relationen till min son?

Jag har en son på 5 år. vi föräldrar är separerade sedan ca 3,5 år. Jag har pga studier på annan ort enbart kunnat träffa min son på helgerna under terminerna och dessutom vari borta så länge som tre månader i sträck i vissa perioder. Dock har vi delat lika på vårdnaden under de sommaruppehåll och dylikt som varit.

Jag befinner mig nu i sluttampen av utbildningen och avverkar för tillfället ytterligare en lång periods frånvaro. Min son är som jag tycker hyfsat harmonisk men han har svårt för att jag umgås med andra under den tid vi har tillsammans. Då blir han väldigt uppmärksamhetssökande ibland genom konstant pratande och bråkande på ett sätt som är svårt att göra något åt med annat än att han och jag spenderar en tid på tu man hand. Detta upprepas efter ca en - två dagar varje gång vi ses.

Ytterligare en svårighet med detta är att min sambo (och även jag) ibland tycker att det är väldigt jobbigt, och det märker naturligtvis sonen av. Vad kan jag göra för att han/vi ska må bättre vid dessa tillfällen?

Dessutom undrar jag, eftersom jag inser att denna historia av oregelbunden frånvaro inte är optimal för min son, hur detta kan komma att påverka honom och om det finns något som jag kan vara extra noga med att göra/undvika för att inte spä på de negativa konsekvenserna för honom ytterligare.

Och så en fråga till - Hur är det med oregelbundet skiftesarbete, är det katastrofalt för hans relation till mig eller är det överkomligt.


Jenny Klefbom svarar:

Med så långa perioder av frånvaro som du beskriver, och med ett så litet barn, kan man inte riktigt tala om att det har funnits kontinuitet i er kontakt. Det är troligt att hans andra förälder har rollen som primär vårdare för honom, och att du snarare är som en släkting som man träffar ibland. Barn bryr sig ju inte om gener utan det är just den dagliga samvaron som skapar starka känslomässiga band.

Samtidigt börjar sonen nu bli så pass stor att han förstår rent intellektuellt att du är hans förälder. Kanske är det det som gör att det uppstår något av en krock i hans känslo- och tankevärld. Han ser ju att hans andra förälder har en helt annan roll i hans liv, och att du inte alltid har funnits där. Det kan skapa dels känslor av att ha blivit sviken, dels känslor av osäkerhet kring var han har dig. Barn går inte helhjärtat in i relationer om de är oroliga för att förlora den andra, eller om de bär på en ilska mot denna.

Du tar också upp det faktum att både du och din sambo tycker att det är lite jobbigt med pojkens klängighet. Det här tror jag skapar väldigt negativa cirklar. Hans pockande på uppmärksamhet från dig är ju i själva verket dels en helt naturlig reaktion på att du inte kunnat erbjuda honom någon kontinuitet i kontakten, och dels är den faktiskt ett uttryck för att han vill ha närhet med dig. Om du i det läget spär på hans känsla av att bli avvisad så kommer detta enbart att resultera i större känsloutspel från hans sida.

Här måste både du och din sambo noga tänka igenom hur ni vill ha det med pojken, så att ni inte går in i något ni egentligen inte kan leva upp till. Ska ni helhjärtat satsa på att din son ska vara en del av er familj, så måste ni också respektera honom och hans känslor och ta ansvar för hans behov.

Jag tolkar din livssituation som att det nu är slut med långa frånvaroperioder, och att du nu vill satsa på att vara mer närvarande i din sons liv. Vad du behöver göra för att på sikt få en starkare och tryggare relation till ditt barn är att visa honom tydligt, i både ord och handling, att du nu kommer att finnas där för honom. Tryggheten hos honom kommer då att växa fram i takt med att han ser att du inte försvinner iväg igen.

Du behöver också göra din son till din främsta prioritet, och inrätta ditt liv så att det finns marginaler och flexibilitet för att möta hans behov när de uppstår. Det går inte att säga exakt vad detta i praktiken innebär för just er; exempelvis hur han kan komma att påverkas av att du jobbar natt, eller har oregelbundet arbetsschema. Det viktiga är att du har en beredskap att sätta jobbplikter och andra ”vuxenangelägenheter” åt sidan om det krisar, eller om han tillfälligt behöver mer av dig. Både dina och din sambos behov måste stå tillbaka lite för att du ska kunna vinna din sons förtroende.

Lyckas du med detta så är jag övertygad om att ni kommer att få det bra tillsammans. Anknytning är inte något som är ”skadat” en gång för alla, utan är tvärtom något som det aldrig är för sent att utveckla eller reparera. Relationer är ju levande, och utvecklas och förändras hela livet.

Vänlig hälsning,