2/17/2012

Är KBT verkligen rätt behandlingsform vid utmattningsdepression?

Jag undrar om KBT verkligen är rätt behandlig av utmattningsdepression. Har gått ca 8 ggr hos psykolog och tycker att han inte tar mig på allvar när jag talar om gamla känslor av sorg, stress och duktighetssyndrom, utan att alla händelser har olika sanningar-dvs olika sätt att uppleva samma sak.

Förstår att tankar skapar verklighetsupplevelser, men det känns så nytt för mig att inse att jag har plågat mig själv i trettio år med betyghets, jobb, ansvarstaganden osv. Kan man verkligen bara låtsas som ingenting när ens liv faktiskt har sett ut på ett visst sätt? Jag är 47 år och tycker livet rusar ifrån mig.


Jenny Klefbom svarar:

Vilken terapiform man än går i, så är det A och O med en god relation mellan patient och psykoterapeut. Jag vill därför inleda med att det är jätteviktigt att du tar upp din skepsis med just din terapeut. Att gå i terapi är ett gemensamt projekt, dig och terapeuten emellan, och då måste ni båda vara beredda att lyssna på varandra, och rucka på era tankar och föreställningar. Men för att det ska fungera måste ni också båda två vara öppna och helt ärliga mot varandra.

Jag tänker mig att om du tar upp dina känslor av att inte bli tagen helt på allvar av din psykolog, så kan det leda till att han tar hänsyn till detta och intar en mer lyssnande hållning. Men ett annat alternativ är att han faktiskt har ett syfte med att ”stoppa” dig då du tar upp det förflutna, och att dina påpekanden då gör att han tydligt måste förklara för dig varför han gör som han gör.

Jag tror att de flesta psykologer, oavsett inriktning, skulle hålla med mig om att det blir ganska svårt att inleda en behandling utan någon slags förförståelse av hur problemen har uppkommit. Jag tror också att de flesta skulle hålla med om att det är bra och viktigt för de flesta människor att sätta ord på, och därmed skapa sammanhang mellan olika delar av livshistorien. Det kan, i vissa fall, rent av vara läkande i sig att tillsammans formulera en mer omfattande ”berättelse” om sitt liv.

Men sen finns det också problem som har något av sin grund i att man i allt för hög grad har fastnat i det förflutna. Det kan yttra sig i ältande eller i vissa bestämda föreställningar som kanske i sig är handikappande eller i en evig rundgång av tankar och känslor som inte leder vidare. Kanske har man genom dessa tankar och föreställningar också skapat en tydlig ”bild” av vad ens problem handlar om som bara är hindrande. Det kan handla om att man har utsett en speciell orsak till att man mår dåligt (”hade han inte lämnat mig…”, ”hade min mamma varit mer kärleksfull…” eller vad det nu kan vara). Eller så kan det handla om att man fastnat i en tydlig roll som gör det svårt att ta sig vidare, kanske en offerroll av något slag.

Jag blir inte klar över exakt vad det är som är svårt för dig med att få ihop ”det nya” med ”det gamla”. Du undrar om man verkligen kan låtsas som ingenting när ens liv har sett ut på ett visst sätt, men i en annan mening beskriver du hur nytt det känns att inse att du har plågat dig själv under alla år.

Jag får bilden av att du slits mellan dessa två olika beskrivningar av din verklighet. Och att det handlar just om att du befinner dig i en nyorienteringsfas, där du behöver ifrågasätta gamla mönster, och pröva nya tankar och beteenden. Att inse saker om sitt liv (i synnerhet svåra saker som att man kanske har plågat sig själv alldeles i onödan) är sannerligen inte lätt. Att förändra sitt liv är om möjligt kanske ännu svårare. Det är alltså inget lätt projekt du har gett dig i kast med. Men jag antar att du ändå väljer detta svåra framför att fortsätta i de hjulspår som ledde dig rätt in i sjukdom.

Börja med att ta upp dina känslor med din psykolog (inte lätt det heller, för någon som lider av ”duktighetssyndrom”, men väldigt nyttigt). Känner du efter att du gått längre i terapin att du ändå inte är färdig med dig själv, är det inget som hindrar att du senare prövar en annan terapiform.

Vänlig hälsning,