Så jobbigt att träffa alla människor i skolan

Hej, jag har blivit mycket mer osäker de senaste åren, (jag är 17 år). jag har många kompisar i skolan och i klassen och har aldrig nånsin varit mobbad, ändå drar jag mig varje dag för att gå till skolan, jag tänker jämt vilka kläder ska jag ha, tycker folk att jag är konstig, lät det jag sa konstigt, ska jag låtsas att jag är sjuk så att jag slipper fara. Inte för skolarbetena, utan för att det är jobbigt med alla personer.

Det är en sån ansträngning varje dag, känns som jag gör till mig varje dag i skolan sen när jag kommer hem är jag jättetrött och går ofta och lägger mig,vid typ 4, och sover till typ 9, och sen går jag och lägger mig på riktigt kring halv 12,12 och sover till ca 6.30. Och är jättetrött när jag vaknar och vill bara ligga kvar för alltid och helst slippa träffa nån.

Och jag är annorlunda mot min familj nuförtiden jag är jätte lättirriterad och blir ledsen så fort någon klagar det minsta på mig eller säger nån dålig kommentar (både i skolan och hemma).

Jag har också börjat få väldigt mycket huvudvärk varje morgon och jag har märkt att jag biter ihop käkarna ofta på dagen och en kompis sa en morgon när hon hade sovit över att jag hade bitit ihop flera gånger jättehårt (har hört att man kan göra det om man är stressad), för jag har inget fel på bettet har haft tandställning och fixat det.

Mamma är väldigt deprimerad, om det har med saken att göra. Är det normalt att känna så, eller vad kan felet vara? Har känt såhär i ca 2 år.


Jenny Klefbom svarar:

Först och främst vill jag berömma dig för att du, trots att det är så jobbigt för dig, fortsätter att gå till skolan och även på andra sätt upprätthålla ditt liv. Det är starkt av dig.

Du beskriver flera olika symtom, men jag tar inledningsvis mest fasta på den osäkerhet du känner i sociala sammanhang.

Du beskriver väldigt bra hur de sociala kraven tar upp väldigt mycket av dina tankar och din ork. De riktigt suger musten ur dig.

Av det sätt du beskriver dina tankar på, förstår jag det också som att du själv inser att du egentligen inte skulle behöva känna så här, dvs att dina tankar är irrationella. Har jag rätt i att du inser detta? Då skulle jag föreslå att du går vidare och för dig själv funderar över vad det är för tankar som gör dig så orolig.

Handlar det om att det ska synas på dig att du är nervös? Att du uppträder konstigt på något vis? Att du tycker att du själv är ful? Och vad är din största skräck, bakom de eventuella tankarna. Att bli så bortgjord att du aldrig kan visa dig igen? Att bli utstött och helt ensam?

De förslag jag här framför är just bara förslag. Kanske rör sig dina tankar om helt andra saker. Men det är viktigt att du får fatt i dina tankar, för får du det kan du också förhoppningsvis börja ifrågasätta dem: Är det verkligen så troligt att just detta skulle hända? Och du kan börja göra små experiment där du testar om det du tänker verkligen stämmer. Exempelvis kan du fråga andra om hur de upplever dig. Och du kan testa om andra verkligen ser ut som att du har sagt något dumt om du tar mod till dig och säger något.

Nu tar du också upp en del andra symtom, och i slutet av ditt brev nämner du att din mamma är deprimerad. Det gör situationen lite allvarligare ur mitt perspektiv.

När jag talar med föräldrar, brukar jag, kanske lite förenklat, säga till dem att man som förälder inte kan förvänta sig att ens barn ska må bättre än man själv. Med det menar jag inte att det finns något 100%-igt samband mellan föräldrars och barns mående. Men visst finns det ett samband. Sambandet minskar förstås också lite med ökad ålder, och du är ju 17 år – snart vuxen. Men jag tror ändå att det är väldigt troligt att du påverkas starkt av att en person som står dig så nära, som din mamma antagligen gör, mår dåligt. Ni bor ju också tillsammans, och bara att bo med någon som är deprimerad tar på krafterna.

Jag tror därför att det vore bra för dig att inte nöja dig med att försöka arbeta med dig själv på egen hand, utan att faktiskt också ta hjälp utifrån. När man är 17 år finns det flera möjligheter till en samtalskontakt. BUP, Ungdomsmottagningen och skolkuratorn är tre exempel. På vissa håll finns det också så kallade UngaVuxna mottagningar som man kan vända sig till.

Vänlig hälsning,