Vår 7-åring är besatt av vapen och krig
Behöver råd ang vår 7-årige son som verkar besatt av vapen och krig. Han har alltid varit lite annorlunda. När han var ca 2 år började jag tro att han hade lättare autism (sluten, rädd o besatt av olika saker mm). Gick till psykolog då han var 4 år som tyckte vi skulle avvakta.
I förskoleklass så startade en utredning då läraren upplevde samma som vi föräldrar. Utredningen pågår fortfarande, men vi föräldrar och den nya läraren upplever att han öppnat sig mycket mera. Han har inga inlärningssvårigheter.
Men nu är han helt besatt av vapen och krig som tar upp nästan hela hans vakna tid. Som föräldrar har vi alltid tagit avstånd till leksaksvapen, vilket aldrig varit någon konflikt. Nu tror jag han har blivit influerad av kamrater i skolan med krigslekar. Vi förbjuder inget men visar tydligt att det inte är ok med vapen och krig. Försöker att prata med honom om vad som faktiskt händer vid riktiga krig och hur ledsna människor blir. Han vill även bli millitär och jag uttrycker vad jag känner kring det, men att valet slutligen är hans.
Han kan rita fasansfulla teckningar och jag brukar fråga om dem, vilka de döda på teckningarna är och om de har barn mm, vilket han tycker blir känslomässigt jobbigt ibland. Ibland ritar han och törs inte visa det, fast det syns att han vill, för att provocera(?).
Jag tror att förbud kan trigga något ännu mera men samtidigt har jag en oro för hans besatthet kring detta. Han dras gärna till kamrater som är vilda och tuffa. Hur ska vi bemöta?
Jenny Klefbom svarar:
När jag läser ditt brev så tycker jag att det genomsyras av att du skulle vilja förstå mer av vad som rör sig i din sons tanke- och känslovärld. Det är som att du, redan på ett mycket tidigt stadium, har haft svårt att förstå dig på ditt barn. Du berättar om ett flertal vårdkontakter, som dock inte verkar ha resulterat i något annat än att man vill vänta, avvakta och dra ut på tiden.
Det kan finnas en naturlig förklaring bakom denna inställning från vårdens sida. När det gäller mycket små barn är det ofta svårt att ställa korrekta diagnoser, eftersom det är ett så vitt spektrum av beteenden som är normalt under de första levnadsåren. I takt med att man blir äldre socialiseras man alltmer in i samhällsnormerna, och toleransen för avvikelser blir därmed mindre. Har barnet svårigheter blir dessa också ofta mer framträdande med åren, eftersom kraven ökar och blir mer och mer subtila.
Så visst finns det ibland skäl att avvakta med utredningar. Men det finns också starka skäl att inte slå sig till ro och ”se hur saker utvecklar sig”. För det första finns det behandling att få som är anpassad för små barn, och som syftar just till att göra problemen mindre i de känsligare, högre åldrarna. Ett annat mycket viktigt skäl för att faktiskt genomföra utredningar (även om säkerheten i diagnostiken blir lite mindre säker) är att kunna ge riktlinjer kring bemötande och förhållningsätt. Just det du efterfrågar alltså.
Ni har prövat er fram med att motivera er son med känslomässiga argument, vilket du har upplevt att han tar illa vid sig av. Om det är så att er son faktiskt bara provocerar med sina våldsbeteenden, är det förmodligen ett viktigt inslag i hur ni bör bemöta honom; att öka på hans empatiska inlevelseförmåga och ständigt påminna honom om de känslomässiga aspekterna av det han håller på med.
Men om det däremot är så att din son har tydliga autistiska drag så har han inte mycket utbyte av sådana resonemang. Då blir de främst förvirrande för honom. Han uppfattar säkert ert missnöje, men förstår inte riktigt varför ni är missnöjda och framförallt förstår han inte vad ni förväntar er av honom att han ska förändra. Det blir alltså en oerhört kravfylld situation för honom, där han inte vet hur han ska vända sig för att det ska bli rätt.
Frågan är alltså om de obehagskänslor du har upplevt att de här resonemangen väcker hos er son bygger på känslomässigt obehag, eller om de snarare är ett uttryck för att han utsätts för allt för höga krav, som han inte mäktar med att möta.
En annan fråga gäller ert sätt att sätta gränser. Ni har nu en policy att inte sätta några tydliga gränser i form av regler eller förbud, utan att snarare försöka uppnå insikt hos er son kring det olämpliga i det han gör. Det kan vara rätt förhållningssätt – förutsatt att han besitter förmågan att uppnå denna känslomässiga insikt. Är det däremot så att han lider av en autismspektrumstörning så förstår han sannolikt inte alls vad det är ni vill, om ni inte sätter upp mycket tydliga regler kring våldsuttrycken.
Som du säkert förstår av mitt svar vid det här laget, är att jag inte kan ge dig några tydliga råd. Det är ju det en utredning är till för: Att ge föräldrar och lärare råd kring hur man bäst bemöter barnet (det där med diagnoser är ju bara det ”språk” som vi professionella använder oss av då vi ska kommunicera oss emellan).
Se alltså till att äntligen få utredningen gjord. Det spelar ingen som helst roll om man kan slå fast en diagnos nu eller inte. Det viktiga är att få något slags riktlinjer kring hur ni ska agera kring de problem ni varje dag tvingas hantera. Nu. Sen är det inget som hindrar att man gör en förnyad bedömning om situationen drastiskt förändras – i den ena eller andra riktningen.
Vänlig hälsning,
