2/6/2012

Ångrar min förlovning

För 6 månader sen förlovade jag mig med en man som jag ända sedan dess kan från och till ångra relationen med. Jag har alltid tänkt länge innan jag tagit beslut men just detta kände jag att saker gick alldeles för fort...

Min tanke med förlovningen var att han är en lugn, mogen och omtänksam person som skulle älska och ta hand om mig genom åren (vilket även jag skulle göra gentemot honom). Men redan i början hade jag svaga känslor för honom och var inte särskilt attraherad av honom heller..men tänkte att det kommer med tiden.

Men ju längre tiden gått så har han börjat älska mig mer och mer medan mina känslor knappt är befintliga. Detta har gjort att jag starkt ångrar allt mellan oss och kan bete mig kallt och såra honom. Samtidigt har jag skuldkänslor för det jag känner och gör då alla vet och ser fram emot bröllopet.

I början av vår relation kände jag mig övergiven av honom och blev djupt sårad vilket jag tror kanske har skapat en känslobarriär mot honom trots att jag förlåtit honom men kan inte glömma.

Ofta kan jag tycka att han är gullig, tänka på honom under dagarna och hur kul det kommer vara att vara gift med honom men återigen kan jag få ångest och må dåligt av ämnet. Känslan av ånger återkommer starkt när det gått en längre tid (några dagar) som jag inte pratat eller träffat honom men när jag väl fått prata med honom är det som om ångesten aldrig funnits...

Jag är förvirrad och vet inte varför jag känner så och vad jag borde känna.


Jörn Aasmundsen svarar:

Jag förstår att du befinner dig i ett svårt, känslomässigt dilemma och att det tvivel du känner både skapar dåligt samvete och ånger. Att känna sådana känslor blir givetvis extra svårt med tanke på de förväntningar och förhoppningar som ofta finns i relation till det att leva tillsammans, inte minst också med tanke på att ni planerar att gifta er. Det innebär förmodligen att också era vänner och respektive familjer hyser förhoppningar, något som naturligtvis måste göra det än svårare att känna det du känner.

Vägarna in i parrelationer ser olika ut. För vissa börjar allt med en passionerad förälskelse, för andra kan en kortare eller längre vänskapsrelation vara det som föregår det som sedan blir en fördjupad kärleksrelation. Du beskriver i din fråga att du redan i början hade ”svaga känslor” för honom och att du inte var särskilt attraherad. Jag förstår av det du skriver att du dock hoppades att detta skulle ändra sig med tiden.

Vårt val av partner är något som styrs både av medvetna och omedvetna processer. Jag uppfattar att den medvetna sidan av detta val för din del, handlade om att du uppfattade din partner som en mogen och omtänksam person. Min tolkning av detta blir att du från början valde att fokusera och lägga vikt vid den omsorg som du trodde att din partner kunde ge dig och lägga mindre vikt vid de sidor som handlar om attraktion och sexualitet.

När vi blir ihop, tror jag nog att det för de flesta av oss finns förhoppningar knutna till vilka behov jag hoppas att min partner kan tillfredsställa hos mig. Det kan vara behovet av närhet, omsorg, sexuell tillfredsställelse, bekräftelse eller annat.

Inte så sällan tenderar nog saker som inledningsvis i relationen upplevs som negativa eller frånvarande att tonas ner. Istället intalar man sig själv att det nog kommer att ändras med tiden. Så kan det givetvis också bli. Ofta är det nog ändå så att det man från början hoppades skulle bli annorlunda eller som man för den del till och med tyckte var charmigt, det blir något som med tiden istället blir ett problem som växer.

Du skriver att din partner i början av er relation sårade dig djupt och att du själv tror att detta har skapat en känslomässig barriär. Det framgår ju inte av det du skriver vad som hände, men även om du känner att du förlåtit honom kan det som hände då ändå göra sig påmint senare i livet. Ett exempel på detta kan vara en situation som försätter dig i ett liknande känslomässigt läge och som därför för tankarna tillbaka till urspungssituationen.

Oavsett tror jag det är viktigt att du försöker att inte bedöma eller negativt värdera de känslor du känner just nu, även om jag givetvis förstår att det är ett stort problem för dig. Du känner det du känner.

Försök istället att låta detta vara början på det att söka förstå hur det kommer sig att du känner som du gör. Det kan det vara svårt att göra på egen hand och därför finns det åtminstone två olika väger i detta läge som dock inte behöver utesluta varandra. Det ena är att du för egen del söker en psykolog för att få hjälp att sortera dina känslor och tankar, det andra är att ni gemensamt söker familjerådgivningen i den stad eller kommun där ni bor.

Jag tror det har sin poäng att ha en oberoende person att dryfta detta med. Oavsett hur du väljer, skulle jag råda dig till att söka reda i det du känner innan det väl kommer till ett eventuellt giftemål.

Lycka till!