Vilken behandling finns för anknytningsproblem?

Jenny Klefbom svarar:

Jag förstår inte riktigt vad du menar med din fråga. Menar du att du inte har någon kontakt alls med dina egna barn? Eller menar du att du själv har haft svårt att utveckla djupare relationer till dina barn på grund av din egen bakgrund?

Om det är det sistnämnda du avser, undrar jag hur du själv har kommit fram till att det är just anknytningsproblem det handlar om? Med anknytningsförmåga fungerar det nämligen lite som så att har man inte utvecklat någon god förmåga, så är det också svårt att sakna den. Man vet oftast inte om att man har brister i förmågan till anknytning.

Hur anknytningsproblem oftast visar sig är att man har olika svårigheter i relation till andra. Man kan t ex, precis som du skriver, ha svårt att lita på människor och därmed svårt att våga släppa andra in på livet. Men det kan också vara precis tvärtom, att man går alldeles för nära och har svårt att hålla distansen till andra.

Det vanligaste symtomet är dock att man fungerar i princip som de flesta andra, men att man har lite större problem med sina relationer än andra har. Man kanske inte får förhållanden att hålla, eller så missbedömer man dem man har att göra med så att man gång på gång blir utsatt för människor som behandlar en illa. Kanske att man ofta hamnar i konflikt med andra, lätt känner sig sviken eller kränkt, har svårt att kommunicera eller nå fram till andra. Ja, symtomen kan vara många, men är som sagt ofta ganska subtila.

Det är inte heller självklart så att man kan säga att olika bakgrundsfaktorer leder till brister i anknytningen. Kanske har du hört talas om ”maskrosbarn”? Med det menar man barn som trots att de vuxit upp utan föräldrar och annat vuxenstöd har lyckats utvecklas till helt normalfungerande vuxna. Vad forskningen har visat är att dessa barn ofta har haft kontakt med någon vuxen under sin uppväxt som har betytt mycket för barnet. Men det behöver inte alls vara någon som i egentlig mening har stått barnet så nära. Det kan ha handlat om en lärare, någon släkting eller bara någon vuxen som levt i grannskapet.

Samtidigt finns det också barn som vuxit upp i kärnfamiljer som på ytan har fungerat prickfritt, men som ändå fått grava anknytningsbrister. Så kan det ha blivit för att föräldrarna saknat förmåga att ge trygghet och skapa tillit, men orsakerna bakom det kan förstås vara olika, såsom långvarig sjukdom hos föräldern, missbruk, eller egen oförmåga att knyta an hos föräldern.

Anledningen till att jag skrivit allt detta, är att jag tycker att det är väldigt viktigt att du får konstaterat av en läkare eller psykolog att det verkligen är brister i anknytningen som du lider av. Om du får detta konstaterat, så kommer du också kunna få reda på mer om vilken behandling som vore lämplig för dig.

Generellt kan man säga att psykoterapi ofta är att rekommendera. Det kan fungera på så vis att man får just de erfarenheter som man saknade. Nämligen av att en annan människa ser en, speglar en och att man på så sätt långsamt kan bygga upp både en starkare personlighet och större tillit till omvärlden. Man kan också behöva träna sina färdigheter, exempelvis i hur man närmar sig andra.

Om du däremot främst oroar dig för relationen till dina barn, så tycker jag att du ska söka mindre långsiktig hjälp än egenterapi för dig, med större fokus på din och barnens relation.

Känner man att man inte kan ge sina barn närhet, trygghet och skapa en tillitsfull atmosfär hemma, bör man omedelbart ta upp detta med antingen sin BVC-sköterska, som sedan kan hjälpa en vidare till en psykologkontakt.

Man kan också som förälder själv ringa till BUP och beställa tid. Att växa upp med sådana viktiga behov otillfredsställda är inte långsiktigt hållbart, så där måste du genast agera. För dina barns skull.

Här kan du läsa mer om:
Anknytning
Relationer

Vänlig hälsning,