Hur får jag min 6-åring att leka själv?
Vi har en 6-årig dotter, som hela sitt liv varit ganska krävande. Som bebis var hon ganska gnällig och ville vara i famnen hela tiden och fortfarande vill hon vara där vi föräldrar är HELA tiden. Hon har en storebror som är 7 1/2 och en lillasyster som är 2 år. Både storebror och lillasyster kan sitta och leka för sig själva eller tillsammans en lång stund, men så fort mellansystern kommer blir leken kaos. Och alla skriker.
Hon har massor av leksaker som hon har önskat sig så hett, men som hon leker med två gånger och sen aldrig mer.
Vi gör mycket saker tillsammans, vi bakar, spelar spel och målar men det räcker liksom aldrig för henne. Hon vill ha ALL ens tid. Om jag sätter mig vid datorn en stund så står hon bredvid, går jag på toaletten så frågar hon vad jag gör. Jag får ärligt talat lite panik! Man kan ju tycka att med en 2-åring hemma så borde det vara lite lugnt och skönt att spendera en dag med de två stora ibland, men hon, min underbara unge, suger ut varenda droppe energi i mig!
Vi har infört ett bonussystem (trots att jag egentligen inte är så mycket för sådana) där hon får en stjärna (som blir en rolig aktivitet vid 10 st) när hon lekt själv en längre stund (ca 1- 1 1/2) timma, men om jag ber henne gå upp till sitt rum och leka en stund blir hon bara arg, sätter sig i trappan och surar. Hon sitter hellre på stol och stirrar in i väggen än att leka med sina syskon eller leksaker!
I skolan fungerar det dock bra. Hon leker med kompisar och lyssnar bra på läraren.
Jenny Klefbom svarar:
Det låter som att er dotter verkligen är väldigt krävande. Och det är extremt att en 6-åring, med tillgång till syskon som lekkamrater dessutom, föredrar att sitta och stirra in i väggen framför att leka eller sysselsätta sig på annat sätt.
Det jag tycker är sorgligast med din berättelse, är hur det här har påverkat er relation. Ett barn som har de här beteendemönstren gör det inte lätt för sina föräldrar att känna kärlek, glädje och entusiasm i kontakten med barnet. Frågan är vad hon känner i kontakten med er? Blir hon faktiskt glad och kan uttrycka ömhet och lust då hon får den tid och uppmärksamhet hon så starkt efterfrågar? Eller följs alla era ansträngningar att stilla hennes behov bara av nya och nya krav från hennes sida?
Det är också en märklig omständighet att det fungerar så bra i skolan. Nu förstår jag att hon knappast kan ha gått i skolan mer än en termin, men under den tiden har det alltså varit friktionsfritt där. Jag kan ändå inte låta bli att undra lite över skolsituationen. Har ni föräldrar varit med i skolan och med egna ögon sett att er flicka där tar sig för saker och leker med andra? Eller grundar ni er bara på vad läraren säger? En annan fråga är hur det fungerade på förskolan för henne?
Varför jag undrar är för att det ofta råder lite speciella omständigheter när man tar sina första stapplande steg i skolan. Lärare och fritidsledare jobbar ofta hårt på att ”få ihop gruppen”, och i detta är de ofta initiativtagande och aktiva. Det innebär att även blyga och försiktiga barn ofta bjuds in till vuxenledda och strukturerade aktiviteter. Kanske är det så att er flicka – precis som hemma – uppskattar att delta, men att det krävs att en vuxen tar initiativet till lekar eller aktiviteter?
Ett tips till dig är att avsätta en heldag och vara med er flicka i skolan. Det kan bli intressant på flera sätt. Dels kanske ni får syn på helt nya sidor hos er flicka, som gör att ni faktiskt vågar vara lite tuffare hemma med att ställa krav på henne. Eller så blir det motsatt resultat: Att läraren får en inblick i de problem ni har hemma, och därmed får upp ögonen lite mer för hur just er flicka fungerar.
Detta kan vara ett första steg i att börja utforska vad som ligger bakom problemen. Med tanke på att ni dock har upplevt att det varit något speciellt med er flicka från allra första början, så tycker jag kanske inte att ni ska stanna där. Ta kontakt med BUP och be dem om hjälp med att förstå vad detta beror på. Ni har ju två barn till som är helt annorlunda, och det kan alltså knappast enbart handla om att ni föräldrar har ”skämt bort” eller på annat sätt påverkat er dotter till att bli så här osjälvständig.
En annan anledning att söka hjälp, är att syskonen rimligtvis måste stå tillbaka ganska mycket för att 6-åringen ska få allt det utrymme hon kräver. Att söka hjälp för flickan blir på så sätt något som gynnar även era andra barn, ja, hela familjens gemensamma liv.
Vänlig hälsning,
