Min son gråter över att vara i skolan
Hej! Vi har en son som nyss fyllt 10 år, och en son som är 6 år. Vår äldste son har hittills alltid trivts bra i skolan och har lätt att hänga med. Nu i höstas började han i 4:an med nya lärare och delvis nya klasskamrater men med sina två bästisar i samma klass. Han uttryckte ganska snart att han tyckte att det var ganska mycket mer press i skolan nu i mellanstadiet med läxor och prov, och vi försökte förstås stötta honom i det. Allt går bra, han har ofta alla rätt på läxförhör och prov och behöver inte sitta särskilt mycket med läxor och hemuppgifter.
De senaste veckorna har det dock börjat att tära på honom, det började med att han ringde hem från fritids på höstlovet och grät för att "allt är så tråkigt här" vilket vi kunde förstå till en viss del eftersom de bästa kompisarna inte var där. Nu har det eskalerat till att gälla även skolan, han gråter och vill inte gå dit och säger att han hatar skolan.
Vi försöker stötta honom och peppa honom men han säger att han bara vill vara hemma för skolan är så tråkig. Han vidhåller att det inte finns någon som är elak eller behandlar honom illa varken bland lärare eller barn, och vi tror inte att han ljuger om det.
Han har uttryckt att han ibland, men bara ibland i skolan eller på fritids kan bli orolig och rädd för att något ska hända resten av familjen vilket vi har tänkt att det kanske är normalt när man börjar bli så stor att man förstår att världen inte är en enbart god och fredlig plats. Hur ska vi hjälpa honom på bästa sätt??
Jenny Klefbom svarar:
Du utesluter själv att din sons plötsliga motvilja mot skolan skulle bero på att någon är dum mot honom i skolan. Det kan visst stämma. Men jag vill samtidigt påpeka att det tyvärr är mycket sällan som barn som utsätts för mobbning, trakasserier eller utfrysning berättar om det för vuxna. Skammen för att inte platsa socialt kan vara för stor. Eller så vill man inte oroa de vuxna, alternativt så tänker man att det ”bara blir värre” om de vuxna börjar ”lägga sig i”. Anledningen kan alltså variera, men faktum kvarstår: barn bär ofta mycket själva utan att berätta om det.
Ett annat skäl bakom detta kan vara att barnen helt enkelt inte tolkar händelser i samma termer som vi vuxna. Det du frågar om som ”mobbning” kanske inte barnet ser som ”mobbning”. Barn har också ofta svårt att på ett nyanserat och begripligt sätt tala om sina känslor. Ett tecken på att det är så även för din son, är att han talar om att anledningen till att han vantrivs i skolan är att det är ”tråkigt” där. Inte brukar man reagera så starkt som din son gör – med att gråta, hata osv – bara för att något är lite trist? ”Tråkigt” får alltså ses som hans beskrivning av de missförhållanden som han upplever, men som kanske inte alls skulle beskrivas i de ordalagen av en vuxen.
Jag skulle alltså, om jag var du, börja med att försöka få lite mer fakta i målet kring hur din son egentligen har det i skolan. Be om möten med lärare och fritidsledare så att ni tillsammans kan skapa er en bild av vad det är som trycker pojken. Detta fyller också den goda funktionen att fritidsledarna kan börja bli lite mer aktiva i att hjälpa din son; man ska ju inte behöva vara ensam bara för att ens två kompisar inte är närvarande, men det kan behövas lite draghjälp från en vuxen för att starta upp gemensamma aktiviteter.
Prata också med sonen. Om det är svårt för honom att besvara öppna frågor av typen: ”vad är det som är fel?”, så får ni försöka hjälpa honom med mer lättbesvarade frågor. Tala t ex i termer av ”Vad är det värsta som skulle kunna hända?” ”Hur skall det vara för att han ska kunna trivas?”.
Om ni på det här sättet kommer fram till att hans känslor faktiskt inte beror på vad andra gör, utan bottnar mer i hans egna tankar och funderingar, vilket är vad du själv är inne på i slutet av ditt brev, så blir det dessa tankar som behöver förändras.
Du tar upp att oroliga tankar kan vara en naturlig följd av att man upptäcker att världen inte är alltigenom god och fredlig. Ja och nej. Visst kan orostankar vara en följd av att man har fått veta mer än man kunnat hantera känslomässigt. Men det är också så att vissa människor har en starkare tendens än andra att fastna i negativa grubblerier och haka upp sig i oresonlig och ofta irrationell ångest.
Det är naturligtvis en sanning att någonting skulle kunna hända någon av er i familjen, men dels är det faktiskt ganska ovanligt med katastrofer av olika slag, och dels inträffar de ju inte mer sällan bara för att någon går omkring och oroar sig över saken. Oron får alltså ses som ganska irrationell.
Känner ni att ni själva fastnar i cirkelresonemang, försäkringar och tröst som inte leder någon vart, så tycker jag att ni ska söka professionell hjälp om det är oro och ångest det handlar om. Ring BUP, och se till att ni får en behandlare med utbildning i kognitiv beteendeterapi, som har mycket god evidens för just problem med ångest och oro.
Vänlig hälsning,
