Min sons pappa har blivit vräkt

Jenny Klefbom svarar:

Det är begripligt att du till varje pris vill skydda ditt barn från sorg och förtvivlan. Det är en instinkt som alla föräldrar nog kan känna igen sig i. Samtidigt är livet sådant att vi inte kan skydda våra barn från allt.

Det är orättvist att vissa drabbas hårdare än andra av livets omständigheter, men vi gör inte våra barn en tjänst genom att undanhålla dem från verkligheten. Det du som vuxen däremot kan göra är att berätta och förklara på ett sätt som han kan förstå. Och att inte delge honom så mycket detaljer att han börjar känna ett eget ansvar för hur det har blivit. Du har också en viktig roll i att ha det långsiktiga perspektiv som din son inte kan förväntas ha vid så unga år.

Vad jag tänker att din son behöver veta är hur det kommer att vara den närmaste tiden. Kanske kan det räcka med att berätta för sonen att han inte kommer att träffa sin pappa på ett tag (om det är så det är), men att han kan vara säker på att få träffa honom senare, när saker har ordnat upp sig för pappan.

Du kan också ta upp att pappa har flyttat för att han har haft det svårt på olika sätt, men att han faktiskt har fått ett nytt ställe att bo på. Barn bryr sig nämligen inte alls bara om det som gäller dem själva, utan brukar också oroa sig mycket över att föräldrar och andra viktiga människor själva har det bra.

Var också mycket tydlig med att inget av det som har hänt beror på sonen; att pappa inte ringer beror t ex enbart på att pappa har det svårt, men att du är säker på att han också längtar mycket efter att kunna ses igen.

Om din son ställer frågor, så försök att besvara dem på hans nivå. Om han är ledsen, finns där för honom. Blir han orolig, lugna honom, men aldrig genom att ljuga eller komma med tomma försäkringar. Håll dig till verkligheten, men med den vuxnas nyktra perspektiv och tillförsikt.

Du skriver också att din 6-åring har tillgång till en egen mobiltelefon. I mina öron låter det som alldeles för tidigt för allt som det innebär att ha en mobil – i synnerhet om det gäller en mobil där han också har tillgång till internet. Men även utan internet kan mobilen utgöra en riskfaktor. Föräldrar glömmer ofta bort att telefonen blir en svårkontrollerbar direktväg in till barnet för andra människor.

6-åringar ska normalt sett inte ha så mycket liv som inte är vuxenövervakat – inte heller via telefon. Om telefonen har tillkommit främst för att han och pappan ska kunna ha kontakt utan att du involveras, är det kanske läge att plocka bort telefonen nu. För även om pappa faktiskt svarar, håller du säkert med om att det vore ganska olämpligt för sonen att ha detta samtal om inte du och fadern först har haft en möjlighet att prata.

Slutligen: Vill du ha hjälp med att få reda på fakta, eller med att komma till tals med pappan, tycker jag att du ska söka den hjälpen från socialtjänsten. Man kan aldrig tvinga någon annan till kontakt, men ingenting hindrar att du gör allt du kan för att få de besked som skulle vara så bra för din son att få just nu. Och även om det bara går att ordna ett mycket kort möte mellan far och son, så skulle det vara värdefullt med ett sådant, förutsatt att pappan orkar med det.

Vänlig hälsning,