2/14/2012

Ska min 6-åring tvingas in i obekväma situationer i skolan?

Jag har en 6-åring som har började i förskoleklass i höstas. Han har alltid varit osäker i grupp och aldrig gillat samlingar. På förskolan var de inte speciellt hårda vid samlingar så han kunde få sitta i mitten och köra sin bil eller sitta en bit ifrån om han ville det. Medan åren gick blev han mer och mer trygg i gruppen och sista året var detta inget problem alls.

Så började han i en helt ny klass, endast en kompis hade han med sig. Samlingarna blev återigen ett stort problem. Och nu i skolan är de noga med att alla SKA vara med, alla ska hålla varandra i handen när de sjunger en hälsningsramsa på morgonen. Jag tycker detta är en jättefin rutin, men det passar verkligen inte min son. Inte än. Han har vägrat att hålla handen, vilket självklart gör de som sitter bredvid lessna och han har blivit bråkig vid morgonsamlingen och när han ska stå i kö, tex vid matkön.

Jag tycker lärarna är suveräna och försöker sig på olika lösningar för honom, men alla utgår från att han ska vara med precis som alla andra. Är detta rätt? Han verkar uppleva det som oerhört jobbigt att ha folk inpå sig som han inte känner väl. Finns det något man kan öva på? Ska man låta honom "slippa" samlingarna? Han kanske kan få sitta precis bredvid, bara han sitter still och lyssnar på morgonen? Vad är bäst?

Han är verkligen så osäker i grupp så detta är mer än trots. Har ni tips om detta rent allmänt? Detta har påverkat honom till att bli lite bråkig. Hur kan man stärka hans självförtroende?


Jenny Klefbom svarar:

Lärarna har en svår balansgång då deras uppdrag är både att se till de enskilda barnens behov, och till gruppens behov. Ibland går det alldeles utmärkt att barnen inte gör samma sak, på samma gång. Medan det i andra sammanhang – av olika anledningar – passar sämre.

Det är väldigt vanligt att det tar lite tid för barnen att finna sig till rätta i den nya miljön, med de nya kraven och de nya människorna då de börjar i skolan. Tanken med förskoleklassen är att den ska vara något av en ”brygga” mellan förskolan och skolan. Visserligen är gruppen stor, och man har lektioner (undervisningsinslaget kan dock se ganska olika ut i olika skolor), men passen är oftast betydligt kortare än de blir då man börjar i ettan, och de varvas för det mesta med lek och mindre kravfyllda aktiviteter. Trots detta är det många barn som reagerar med en svacka under första terminen. De kan bli lite mer ängsliga, lite nedstämda eller bråkigare än vanligt. För vissa är det de ökade kraven på ”ordning” som är jobbiga. För andra är det att finna sin plats i gruppen som skapar oro.

När det gäller din son så har inte problemen börjat i och med skolstarten. De fanns där även i förskolan, fast toleransen för olikheter var större där. Just denna tolerans tycks också ha varit en anledning till att problemen faktiskt blev mindre och mindre framträdande under hans tid i förskolan, för att mot slutet inte längre utgöra något problem.

Ni vet alltså vad som tidigare har fungerat: Att låta er pojke få vara med, men på sina villkor. Han slapp delta i gruppaktiviteterna, och kunde kanske just därför ändå börja trivas med att vara med de andra. Utan att störa, förstår jag det som. Vad jag däremot inte blir riktigt klar över utifrån ditt brev är om sonen någonsin började delta i sådana saker som man ägnar sig åt på exempelvis samlingar; som rörelselekar, sånger, samtal osv. För det är ju skillnad mellan att delta, och att ”sitta med utan att störa”.

I skolan ställs högre krav på just deltagan. Här är ju uppgiften på sikt att barnen ska lära sig saker, och det gör man inte om man inte deltar. En annan viktig skillnad är att läraren inte alls har samma möjligheter att ägna sig åt barn individuellt: barnen förväntas kunna tillgodogöra sig instruktioner i grupp, och göra det de ombeds om. Nu tycker jag att det är väl hårt att ställa krav på att barnen är fullfjädrade i detta redan från början. Lite tolerans måste man ha för att ”bitarna ska falla på plats” och även för att barn i 6-årsåldern är ganska olika utvecklade. En del är fortfarande helt inne på lek, och har svårt att förstå det där med uppgifter och att prestera.

Jag föreslår att ni tar ett samtal med er sons lärare. Berätta om era tidigare erfarenheter, dvs hur bra det fungerade när han fick frihet och gått om tid att acklimatisera sig till gruppen. Fråga också läraren om hur hon eller han ser på er son. Är han störande för de andra barnen? Hindrar han läraren från att fullfölja sin undervisningsplan? Vidare behöver ni fråga om synen på er sons möjligheter att fungera bra i skolan i ett längre perspektiv. Ligger han utvecklingsmässigt långt ifrån sina jämnåriga? Hur ser lärarens på hans möjligheter att följa undervisningen i åk 1?

Om läraren hyser en oro för pojkens skolgång, är det skolans ansvar att ta reda på vad han behöver för att uppfylla målen. Och det är inte lärarens sak att ensam lösa problemen. Varje skola ska ha tillgång till specialpedagogisk kompetens, och psykologisk kompetens, för att stötta lärare och föräldrar i planeringen kring enskilda elever.

Får ni höra att läraren oroar sig, bör ni omedelbart be om att det upprättas planer, och eventuellt också att man håller en elevvårdskonferens, som ni ska delta i, kring er son.

Finns det ingen oro, utan det handlar mer om lärarens höga ambitioner, gäller det för er föräldrar och läraren att komma överens om vilka regler som ska gälla er son. Om läraren står på sig i att vissa regler ska gälla, måste ni å andra sidan stå på er i att detta inte får leda till att er son mår dåligt i skolan.

Vänlig hälsning,