3/14/2012

Har min dotter alexitymi?

Min vuxna dotter har haft det kämpigt i många år. Nu är hon vuxen och kämpar fortfarande med att "passa in" i samhället. Jag har ofta, både när hon var yngre och nu i när hon är vuxen blivit upprörd över vissa beteenden hos henne som till exempel att hon skrattar när hon ser någon på TV som blir påkörd.

Jag har också känt att hon har svårt för det sociala spelet mellan människor. Jag har försökt få hjälp både på barnpsykiatrin när hon var barn, försökt få henne att gå och prata med psykolog men hon har alltid varit mycket negativt inställd till detta. Hon har svårt att beskriva vad hon känner och det finns inget som speciellt intresserar henne. Nu har jag förstått att hon kanske lider av alexitymi och alltså inte kan rå för att hon har svårt för vissa saker och beter sig känslolöst ibland.

Jag har tidigare blivit upprörd över hennes agerande men inser nu att jag måste bemöta henne annorlunda. Hon blir alltid väldigt upprörd när jag har ifrågasatt hennes beteende. Min fråga till er är nu: Hur ska jag bemöta min dotter för att det ska vara så konstruktivt för henne som möjligt. Hur kan jag bäst hjälpa henne så att hon mår bättre och är lite lyckligare i livet. Hon är nu djupt deprimerad, gör sig själv illa och säger att hon inte vill bli vuxen. Hon är nu remitterad till psykiatrin men har inte fått någon tid ännu.


Ingrid Gråberg svarar:

Alexitymi är ett tillstånd som kännetecknas av att man har svårt att känna igen, och sätta ord på, sina egna känslor. Man förmår inte att skilja mellan olika känslor eller att skilja mellan känslor och kroppsliga signaler, som till exempel smärta. Det innebär också att man har svårt att föreställa sig hur andra känner sig, det vill säga den empatiska förmågan är bristfällig, och man har svårt att skapa nära relationer till andra.

Inte helt förvånande så är personer som lider av alexitymi överrepresenterade bland patienter med psykosomatiska och psykiatriska diagnoser samt bland personer med diagnoserna Autistiskt syndrom och Aspergers syndrom.

Att din dotter fått en remiss till psykiatrin är därför bra, men se till att hon inte bara erbjuds någon form av stödsamtal och/eller medicinering. Hon bör få genomgå en ordentlig utredning, så att hon själv och hennes omgivning till fullo förstår sig på hur hon fungerar. Först då blir det möjligt att erbjuda henne rätt hjälp och stöd.

Redan nu har du dock förstått att det inte är en framkomlig väg att bli upprörd och ifrågasätta dotterns beteenden. Istället för att anklaga henne för att sakna empati när hon skrattar åt någon som blir skadad på tv, så kan du (som har förmåga till empati) försöka sätta dig in i hur hon upplever det som händer på tv-skärmen. Om man bortser från hur det känns för den som skadas, så kanske det ser väldigt roligt ut när personen ramlar, flyger över motorhuven eller vad som nu händer. Det du kan göra är att visa förståelse för dotterns tolkning av situationen, det vill säga inte ta ifrån henne sin upplevelse, samtidigt som du vänligt upplyser henne om hur du, och andra, upplever hennes reaktion.

De flesta människor utvecklar automatiskt förmågan till empati, tack vare det man kallar för spegelneuroner. När vi ser någon slå sig på tummen med en hammare så aktiveras samma område i hjärnan som om vi själva skulle ha slagit oss på tummen. Av olika anledningar fungerar inte det här systemet optimalt hos alla personer. Då krävs det att man får hjälp att, på ett intellektuellt plan, förstå sig på det som händer.

Precis som du skriver så kan man inte hjälpa att man inte automatiskt reagerar på ett sätt som omgivningen förväntar sig. Och om man varken förstår sina egna eller andras reaktioner är det inte så lätt att känna sig tillfreds och nöjd med sitt liv. Jag kan därför inte nog betona vikten av att få till stånd en utredning som syftar till ökad självkännedom.

Vänlig hälsning,