1/7/2010

Kan jag ha borderline?

Jag har börjat fundera på om jag kan ha borderline. Det finns i släkten på pappas sida.

Jag har ett väldigt svartvitt tänkande när det kommer till människor. När jag tycker om dem skulle jag kunna göra vad som helst för dem, och sen säger eller gör de något, och plötsligt inte bara ogillar utan rent ut sagt avskyr jag dem. När jag är osams med någon är jag inte bara osams, uten jag måste bryta helt, och sen ångrar jag mig så mycket. Jag har även upprepade gånger dragit mig undan folk av rädsla för att de ska lämna mig. Om nån av mina vänner inte hälsar etc, eller verkar korta mot mig, så är jag helt säker på att de tröttnat på mig.

Det känns även som att jag inte kan lita på någon, som att alla har dolda motiv.

Mitt humör växlar rätt fort. Ena sekunden är jag strålande glad, nästa jättesur, sedan glad igen, sedan deppig, ofta helt utan någon egentlig orsak. När jag mår dåligt tenderar jag att braka ihop och få självmordstankar. Har dock aldrig skurit mig (däremot brukar jag rycka loss hår från huvudet).

Låter detta som borderline eller kan det vara något annat?


Ingrid Gråberg svarar:

Om du läser om diagnosen Borderline, eller Emotionellt instabil personlighetsstörning som den också kallas, så kommer du upptäcka att mycket av det du beskrivit i ditt brev stämmer överens med symtom som är kännetecknande för Borderline. Det innebär dock inte automatiskt att diagnosen stämmer in på dig. Ett och samma symtom kan passa in på flera olika diagnoser. Och man kan också ha symtom utan att ha någon diagnos alls.

Borderline är en så kallad personlighetsstörning, det vill säga det handlar om varaktiga mönster av upplevelser och beteenden som leder till ett lidande och/eller en försämrad funktion i arbetet eller socialt. För att ställa en sådan diagnos krävs det en noggrann kartläggning av personens fungerande, både nu och tidigare i livet, så att man kan utesluta andra förklaringar. En bra utredning ger dig inte bara svar på om du har en diagnos eller inte, utan den bör även ge dig en ökad förståelse för dig själv och förslag på behandlingar/stödinsatser.

Det framgår inte om du har eller har haft någon kontakt med psykiatrin. Har du inte det tycker jag att du ska ta kontakt med närmaste öppenvårdsmottagning och be om en utredning. För oavsett vad dina symtom kallas mår du emellanåt så dåligt att du har självmordstankar och det är skäl nog för att söka hjälp.

Med vänlig hälsning