1/4/2010

Jag känner mig misslyckad hela tiden

När jag var 14 år tog jag SM-medalj med min ponny. När vi sedan sålde honom och köpte en ny ponny gick det inte alls bra på tävlingarna längre. Efter några misslyckade tävlingar tog min pappa avstånd från mig och mitt liv. Han brukade alltid vara med på tävlingarna som ofta varade över flera dagar. Nu fem år senare pratar vi knappt med varandra. Enda gångerna han pratar med mig är när han är arg och skäller på mig för att jag inte gjort eller har gjort något. Eller när han säger åt mig att göra någon syssla. All pappas tid och engagemang lägger han numera på min talangfulla hockeyspelande lillebror och på hans egna företag.

Det känns som jag förlorat min underbara ponny som jag tog SM-medaljen med, relationen med min pappa och mina mål och drömmar (inom ridsporten).

Till saken hör att jag och min familj är friska, vi bor i ett fint hus och har det mycket bra ekonomiskt. Jag har dessutom en underbar mamma och en fin pojkvän och goa vänner.

Men såfort jag är ensam bryter jag ihop. Jag känner mig så fruktansvärt misslyckad hela tiden. Varför kan jag inte vara glad och tacksam för det jag har? Jag vet att det finns många som har det sämre. Jag är ofta arg men för det mesta är jag lessen. Allt känns så meningslöst och nu orkar jag inte känna så längre. Vad ska jag göra?

Tack på förhand!


Jenny Klefbom svarar:

Det låter som att du och din familj har det bra på väldigt många plan, inte minst det materiella. Men på ett plan verkar det som att du och dina familjemedlemmar faktiskt har ett problem. Ni verkar alla vara väldigt fokuserade på prestationer.

Inom stressforskningen talar man om olika typer av självkänsla. En typ, som har visat sig ganska bräcklig, är prestationsbaserad självkänsla. Sådan självkänsla gör att man mår bra så länge man lever upp till sina egna och omvärldens krav och får beröm för det. Men när man av någon anledning inte gör det längre, tenderar hela självbilden att rasa. Det innebär t ex att det är väldigt lätt hänt att man börjar må dåligt när man råkar ut för yttre omständigheter som gör att man inte längre är på topp. Det kan vara så enkelt som att man drabbas av en tids sjukdom, eller som i ditt fall, att du inte längre har din fantastiska ponny att tävla med.

Nu verkar det ju som att det inte bara är du som dömer ut dig själv och ditt liv, när du inte längre är bäst. Din pappa tycks ju också i någon mån villkora sin kärlek till er barn. Om han bara ger er uppmärksamhet och beröm när ni är på topp, så är det begripligt att du inte mår så bra. För egentligen är det ju när man inte är på topp som man behöver uppmärksamheten och kärleken som mest.

Men jag får också undringar över vad som bottnar i din pappas beteende, och vad som har sitt ursprung hos dig själv. När man har en uttalat prestationsbaserad självkänsla är det nämligen mycket vanligt att man börjar läsa in allt möjligt i omgivningens reaktioner. Man kan inte tänka sig att någon tycker om en när man inte är duktig, och förutsätter därför att andra tar avstånd ifrån en. Det kan också yttra sig i att man själv drar sig undan från andra. Hur det är för just dig kan förstås inte jag uttala mig om, men det kan vara värt att fundera över om du möjligen gör någonting själv som gör det svårt för din pappa att vara ett stöd för dig.

Jag tror att du behöver få lite kunskaper om hur du själv fungerar, och då tänker jag främst på hur dina tankar styr över hur du mår. Hur du egentligen ser på dig själv och världen, och hur det har gått till när du har utvecklat din syn på livet.

Eftersom din familj har det gott ställt, kanske det skulle vara möjligt för dig att gå i en privat psykoterapi. Jag rekommenderar dig i så fall att söka en legitimerad behandlare, psykolog eller psykoterapeut, gärna med kognitiv eller psykodynamisk inriktning.

Du kan börja med att läsa mer om de olika psykoterapeutiska inriktningarna här på Psykologiguiden, för att bilda dig en uppfattning om vad du tror skulle passa dig. Här kan du även söka efter en psykolog med den inriktning du fastnar för.

Med vänlig hälsning