Familjeproblem och alkoholism
Jag är 16 år och bor med mamma. Mamma & pappa är skilda, och när de skilde sig flyttade vi långt bort så jag träffar pappa bara ibland. Pappa är alkoholist och har varit det sen innan jag föddes. Både mamma och pappa har levt väldigt svåra liv, t.ex pappa blev övergiven av sin mamma när hans pappa dog i en alkoholrelaterad sjukdom. Mammas pappa var också alkoholist. Hans sista ord till henne var faktiskt "Din jävla Hora" innan han sköt sig själv.
Men de orden var inget ovanligt att Mamma hörde av honom. Mormor har alltid varit alkoholist. Hon gifte om sig, den nya mannen å blev alkoholist. Varje gång jag måste åka till dem är de fulla. De säger ofta saker man inte vill veta, t.ex hur de har sex. Moffa blir väldigt aggressiv när han är full, jag sitter inlåst i ett rum när de är fulla.Mommo sa senast t-ex att hon inte gillade mig när hon var full. Inget ovanligt. Mamma mår bra, hon super inte. Pappa är den jag älskar mest av allt.
Inga ord kan beskriva det. Han har problem, men jag förstår honom. Hans liv har varit otroligt tufft. Han har sagt saker åt mig också när han har varit full, men de har han alltid bett om ursäkt för. Och jag förlåter honom, jag älskar honom så.
Mamma säger att hjärnan slår fel när alkoholister är fulla, så de menar inte vad de säger. Jag tycker otroligt synd om honom, och gråter mig ofta till sömns när jag tänker på honom. Han är väldigt omtänksam också. Kan familjen vara orsaken att jag desperat söker bekräftelse hos pojkar och ständigt mår så dåligt ?
Ingrid Gråberg svarar:
Du beskriver en familjesituation som för många är helt ofattbar och för andra, som för dig, en krass verklighet.
Alkohol, och andra droger, påverkar människors beteenden även i relativt små mängder och den som är riktigt berusad har inte så mycket impulskontroll eller sunt förnuft. Det innebär dock inte att man inte har något som helst ansvar för sina handlingar när man är full – inte ens om man ser alkoholism som en sjukdom.
Vi har olika lätt att fastna i missbruk och beroenden, men man har alltid ett val att dricka eller att inte dricka. Jag påstår på inget sätt att valet är enkelt för den som är alkoholist – långt därifrån - utan det jag påstår är att man i de allra flesta fall har ett ansvar för sina handlingar.
Naturligtvis måste man få hjälp att ta sig ur ett missbruk, men ingen hjälp i världen är tillräcklig om man inte tar emot den och själv är beredd att jobba hårt för att lyckas.
Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, även om en person växt upp under eländiga förhållanden, och det är lätt att förstå varför ett missbruk har utvecklats, så hjälper det inte att tycka synd om personen. Och det är precis vad du verkar göra. Du tycker synd om din pappa och du förlåter honom för att han beter sig illa när han är full. Det är också på många sätt synd om dina föräldrar som båda har växt upp i familjer med alkoholproblem och andra bekymmer. Lika synd är det om dig som tillhör en släkt där missbruk och dysfunktionella relationer funnits med i flera generationer. Du kan inte ta ansvar för din pappas liv och han kommer inte må bättre av att även du mår dåligt.
Varken din mamma eller du är beroende av alkohol, men du verkar ha utvecklat ett annat beroende i och med att du ständigt söker bekräftelse hos pojkar. Bekräftelse kan ibland vara uppskattande blickar och kommentarer, men om du med bekräftelse menar att du har sex med killarna så är det ett beteende som innebär risker av olika slag. Förutom att det kan sluta med könssjukdomar och oönskade graviditeter, så riskerar man i jakten på bekräftelse att utsätta sig själv för obehag, smärta och kränkningar. Det vill säga man kanske går med på att göra saker för att vara till lags, istället för att ha sex för att det är skönt och känns bra.
Din bakgrund påverkar ditt fungerande och ditt mående i allra högsta grad. Att vara medveten om det är ett första steg mot att bryta ”det sociala arvet”.
Nu är inte du så gammal än, men i slutändan är det du som har ansvaret för ditt liv. Mitt råd är att du söker hjälp redan nu, hjälp att få syn på hur allt hänger ihop och vad som krävs för att du ska kunna fokusera på dig själv och ditt eget mående i första hand.
Be din mamma att ordna en samtalskontakt åt dig eller ta själv kontakt med BUP, Ungdomsmottagningen eller skolkuratorn. Du behöver också hjälp med hur du ska förhålla dig till dina vuxna, missbrukande släktingar. Kanske kan du och mamma göra gemensam sak och söka stöd hos beroendevården. Där brukar man kunna erbjuda olika gruppverksamheter och även individuellt stöd åt anhöriga.
Med vänlig hälsning,
