Min mamma kan inte hantera pengar
Mamma har aldrig kunnat hantera pengar, delvis därför det tog slut mellan henne&pappa. Hon hade bl.a. tömt deras gemensamma konto, erkände inte. Efter skilsmässan bodde vi barn med henne. Hon har aldrig haft hög inkomst. Ibland använde hon själv upp vårt barnbidrag/studiebidrag. Hon har även tömt våra sparkonton, som pappa hade sparat till körkort.
Mitt tömde hon dagen efter min artonårsdag och pappa hade ju vid detta laget (jag är yngst) lärt sig att hon inte går att lita på, och satt kontot på sitt namn, men då hade hon förfalskat namnteckningen för att få ut pengarna. Jag blev fruktansvärt arg och ledsen, hon lovade att det aldrig skulle hända igen,och jag tror även att hon gick och pratade med någon. Det hjälpte inte. Hon har beställt böcker i våra namn. Förra året betalade hon inte hyran på tre månader och blev nära utkastad på gatan, men vi hjälpte henne i sista stund.
Jag försökte efter incidenten prata med henne,men det går verkligen inte att prata med henne, hon skyller bara på massa saker.
Idag fick jag veta att hon beställt elektronik i min mormors namn. Jag har trott så många gånger att hon ska bättra sig, det hon gör är ju dessutom olagligt.
Jag står inte ut längre och jag är orolig för att hon ska beställa i mitt namn igen. Hon har själv betalningsanmärkningar.
Ingen av oss har riktigt velat eller vågat anmäla henne för förfalskning, men snart känns det som att det är enda utvägen för att få henne att förstå att det hon gör är fel. Vad ska vi göra med henne?! Snälla hjälp mig...
Ingrid Gråberg svarar:
Din mamma har inte bara svårt att hantera pengar, hon känner så starkt behov av att köpa nya saker att hon tar sig rätten att låta andra finansiera hennes inköp – utan att de gett sitt medgivande.
Precis som du konstaterar så rör det sig om olagliga beteenden. Bedrägeri och urkundsförfalskning närmare bestämt. Hade det varit en okänd person som beställt saker i era namn eller som satt sprätt på era sparpengar så antar jag att ni hade polisanmält handlingarna direkt. Det är dock fullt förståeligt att ni tvekar inför att anmäla er mamma till polisen. Men frågan är vad som är alternativet i det här läget.
Som jag förstår det så har det här pågått i många år och, trots upprepade löften om bättring, så har det inte skett någon förändring. Jag tror att din mamma både behöver någon form av behandling för att komma tillrätta med sitt missbruksliknande beteende och att hon behöver tvingas att ta ansvar för sina handlingar.
Hittills låter det inte som att hennes beteende fått så långtgående konsekvenser. Förmodligen har det påverkat hennes relationer till er anhöriga och ert förtroende för henne. Kanske har hon också skämts och haft dåligt samvete över vad hon har gjort (även fast hon skyller ifrån sig), men har hon behövt betala tillbaka de pengar hon tagit?
Jag kan inte låta bli att undra om det bara är anhöriga som din mamma lurar/stjäl ifrån. Om det är på det viset så skulle ju det kunna bero på att hon känner sig säker på att inte bli polisanmäld av er. Hon litar helt enkelt på att blod är tjockare än vatten och på er välvilja.
Om det istället är så att din mamma ägnar sig åt bedrägerier även utanför familjen, så blir den naturliga frågan varför hon inte gör skillnad på närstående och obekanta.
Jag kan inte tala om för er hur ni ska göra, men jag anser inte att ni gör er mamma en tjänst genom att låta henne slippa undan ansvaret. Du verkar ha kommit till det läget att du gett upp hoppet om att ni ska komma tillrätta med problemet på egen hand. Och så är det nog. Det behövs mer än ett halvhjärtat försök att prata om problemet från din mammas sida. Förmodligen krävs det insatser från flera håll, exempelvis polisen, socialtjänsten och psykiatrin, för att få till stånd ett lyckat och varaktigt resultat.
Prata igenom saken med övriga familjemedlemmar och tveka inte att ta hjälp av myndigheter och vården.
Vänlig hälsning,
