4/4/2012

3-åring som varit med om en olycka

Jag och min familj kom precis hem från en två-veckors resa till Gambia. Där råkade min 3-åring ut för en olycka. Hon fastnade med handen i ett rör i poolen och satt fast i cirka en timme. Sen fick hon åka ambulans till sjukhuset, med delar av röret kvar på handen, där hon röntgades (utan benbrott) och sedan sövdes för att ta bort röret. Läkaren sa att de var rädda för att handen inte skulle klara sig på grund av brist av cirkulation i handen så pass länge. Nu är handen ok. När vi kom hem råkade hon dessutom ut för njurbäckeninflammation och ligger just nu inne på Astrid Lindgrens sjukhus.

Det jag funderar på är hur vi ska bemöta henne? Och hur vi ska bete oss i allt detta. Hon har drömt en del mardrömmar sedan olyckan. Vaknat på nätterna och varit livrädd att det finns hål i sängen osv. Hon har också blivit allmänt rädd av sig, vilket hon inte alls var tidigare. Hon var rädd när jag skulle justera en fläkt på bussen. Hon var rädd för en hiss. Sedan pratar hon även om att hon "hör" ett barn som har fastnat osv.

Nu när vi har kommit hem har ju vi berättat om denna händelse för släkt och vänner, ofta har hon då varit i samma rum och hört berättelsen igen, men jag funderar på om det inte är så bra? Eller hur ska vi göra? Ska vi prata om det eller inte? Bör hon gå och prata med någon psykolog? Och ska vi göra för att försöka övervinna rädslan för pooler, ska vi gå och bada här hemma i Sverige så snart som möjligt, eller ska vi avvakta?


Ingrid Gråberg svarar:

Det måste ha varit både obehagligt och skrämmande att sitta fast så länge. Att sedan vara tvungen att åka ambulans och bli sövd gjorde nog inte uppleveslen mindre jobbig. Nu slutade det hela bra, men den hemska uppleveslen lär er dotter inte glömma i första taget.

Du beskriver också flera saker som är typiska symtom hos personer som drabbats av akut eller posttraumatiskt stressyndrom. Din dotter drömmer mardrömmar och verkar även återuppleva traumat i vaket tillstånd på något sätt (jag tänker på när hon säger att hon hör ett barn som har fastnat), hon blir rädd i situationer som på något sätt påminner om olyckan och har dessutom blivit allmänt lättskrämd.

Det bästa ni föräldrar kan göra för att hjälpa er dotter är att uppträda på ett sätt som ni brukar göra. Genom att bara vara er själva och hålla er till de gamla vanliga vardagsrutinerna, så utgör ni en trygg bas för ert barn. Naturligtvis måste ni ta hennes rädslor på allvar, men se upp så att ni inte själva blir oroliga och omedvetet förmedlar till henne att det är fara på taket, att det är bäst att akta sig för allt som kan påminna om röret i poolen.

Du undrar om ni ska prata om saken och det bör ni definitivt göra, antingen på egen hand eller tillsammans med en barnpsykolog. Att berätta om händelsen för utomståenden när flickan hör på är däremot inte alltid så lyckat – allt beroende på hur det berättas och hur mottagaren reagerar. Om dottern är närvarande så bör hon involveras och ha möjlighet att välja huruvida den utomstående ska få ta del av berättelsen eller inte just då.

Som jag redan nämnt så glömmer man inte bort traumatiska händelser i första taget, men om man lyckas bearbeta traumat så kan man tänka på händelsen utan att automatiskt få ett stresspåslag.

För många vuxna är samtal en viktig del i processen. Ibland räcker det bra att prata med nära och kära, andra gånger är mer strukturerade samtal tillsammans med en psykolog eller psykoterapeut en förutsättning för att komma vidare. Även barn brukar må bra av att få prata om det som hänt, hur det kändes, hur det gick, hur det kunde ha gått och hur man kan minska risken för att det ska hända igen.

Eftersom språket inte är så väl utvecklat hos små barn, så är det vanligt att de gestaltar sina upplevelser i lek och i teckningar, istället för, eller som ett komplement till, att prata om det.

Precis som vuxna så klarar barn ibland att bearbeta trauman på egen hand och tillsammans med närstående, medan de andra gånger har behov av att få professionell hjälp för att inte rädslor ska cementeras och riskera att spridas till fler och fler områden.

Våga lita på er egen förmåga att stötta er dotter, men tveka inte att söka hjälp om ni känner er oroliga och ideligen hamnar i situationer då ni känner er osäkra på hur ni ska agera. Att lyfta luren och ringa till BUP eller en privatpraktiserande barnpsykolog leder inte automatiskt till att det dras igång en omfattande barnterapi. Ibland kan ett enstaka konsultationstillfälle per telefon räcka långt.

Slutligen; hur övervinns rädslan för pooler på bästa sätt? Ska ni satsa på att bada snarast möjligt eller avvakta? Här tänker inte jag att tidsfaktorn är det viktigaste, utan förutsättningarna. Och här gäller det att vara lyhörd för vilka faktorer som barnet associerar med händelsen i Gambia. Det kan vara allt ifrån hur hål/rör ser ut, storlek och djup på poolen till trängsel i bassängen. Skapa bra förutsättningar, ta det i små steg och se till att ha kontroll över era egna känslor (eller ta hjälp av någon som kan hålla sina egna känslor i schack).

Här kan du läsa mer om:
Barn som mår dåligt, Barn med trauma, Posttraumatiskt stressyndrom

Vänlig hälsning,