11/8/2012

Utsätter min man barnen för övergrepp?

Har två barn, 17 resp 21 år. Den äldsta bor hos fästman och säger att min nuvarande man har sagt något i stil med "Då borde jag få se dig då?" (fast det var ett skämt dom emellan.) Hon råkade öppna badrumsdörren vid något tillfälle och han glömt låsa (ej med flit). Hon tog det som något annat.

Min 17-åring säger att när hon var hemma och sjuk så kom han in flera gånger och frågade hur hon mådde och satte sig på sängkanten och höll henne en kort stund vid midjan. Han frågade också om hon var naken?

Enligt min man så sa han det för att kanske hämta en tröja eller något om hon frös för hon mådde dåligt sa hon. Hon tog det som något obehagligt. Han har inte gjort något närmande eller tagit på dom och skulle aldrig göra det heller enligt honom.

Jag har ältat detta flera gånger så att jag håller på att bli helt knäckt. Mina barn vill nu inte vara här.

Har pratat med olika människor, som kan sånt här, utan resultat.

Vi älskar varandra och både min man och jag vill komma tillrätta med det här. Han är villig till allt möjligt för att visa att han inte menade det dom tror. Jag har sagt det till mina barn, men dom blir inte övertygade. Vad ska jag/vi göra?


Jenny Klefbom svarar:

Om en handling eller ett uttalande är sexuellt färgat beror inte bara på exakt vad som görs eller sägs. Den sexuella avsikten eller undertonen framgår i stället ofta bara av sådana subtila signaler som tonfall, situationen som helhet, kroppsspråk, ordval eller annat som knappast är så konkret komprometterande att det går att använda som ”bevis”. Det är detta som gör att det ofta är lätt för vuxna att begå övergrepp mot barn.

Det börjar sällan med övergrepp, utan långsamt men säkert förs alltmer sexuella element in så att barnet inte alltid hinner reagera förrän det plötsligt befinner sig i en fullbordad övergreppssituation. Det är också anledningen till att offer för sexuella gränsöverskridanden har så svårt att bli tagna på allvar. Om man tar skämt alltför bokstavligt eller missuppfattar någons omtanke och välvilja är det ju snarare hos en själv som felet ligger? Eller?

Du slits mellan att tro på din mans förklaringar och försäkringar, och mellan att ta dina barns motvilja mot din man på allvar. Jag misstänker att du i denna ofrivilliga domarroll lägger in att din man måste ha haft ett uppsåt om det är så att han har utsatt dina flickor för något. Kanske kan det underlätta din låsta situation att tänka på att många som begår sexuellt gränsöverskridande handlingar inte själva förstår att det är det de gör.

Kanske har man vuxit upp i en miljö där man själv utsattes för vuxnas sexualitet så att man inte själv har tillägnat sig dessa gränser. Eller kanske styrs man av djupt liggande drifter, som inte är helt medvetet formulerade, och som man själv gör allt för att trycka bort och förneka. Det finns många orsaker och starka psykologiska mekanismer bakom att gärningsmän och -kvinnor sällan ser sig själva som förövare.

Nu frågar du mig om vad du/ni ska göra. För det första vill jag vara mycket tydlig med att det här är ditt beslut, inte din mans. För det andra vill jag lyfta frågan om vad du själv tycker om din mans handlingar. Jag förstår att han har kommit med förklaringar till det han sagt som du har accepterat. Men jag ser inte att dessa förklaringar egentligen gör saken så mycket bättre.

Du menar att det inte vore okej att din man sa att han hade rätt att se din dotter naken. Men tycker du verkligen att det är mer okej att han skämtar om att se din dotter naken? För mig är även det ett sexuellt gränsöverskridande när det sägs mellan en förälder (även om det är en styvförälder) och ett barn (även om det är ett vuxet barn). Och varför skulle man fråga om någon är naken – när det man undrar över är om personen fryser? Och att ta på en 17-årig flickas mellangärde, då hon ligger sjuk och hjälplös i en säng tror jag inte ens att många biologiska föräldrar skulle göra: Det är en mycket intim handling.

Din man har alltså otvetydigt gjort och sagt saker som fortfarande efter hans förklaringar ter sig som sexuella. Men det är kanske ändå inte det viktigaste i allt det här. Jag tror i stället att det som gör dina flickor mest illa just nu är det faktum att du tar hans förklaringar på större allvar än deras obehagskänslor och oro. Och att du inför dem tar honom i försvar, i stället för att göra tvärtom: Värna dina barn oavsett vad som har hänt.

Jag vet ju inte om du har någon anledning att misstro dina döttrar, eller inte räkna med deras känslor. Kanske har de ljugit förut, eller kanske har du och de en sårig relation så att de har anledning att vilja såra dig eller ställa till det på något sätt? Om det inte är så, så måste dina flickor rimligen uppleva ditt ställningstagande i den här frågan som ett mycket stort svek.

Vänlig hälsning,