37-åring som bor kvar hemma

Ingrid Gråberg svarar:

I ditt korta brev finns ingen närmare beskrivning av din son, så jag vet inte om han är en glad och hjälpsam person, som sköter sin beskärda del av hushållsarbetet, eller om han är inbunden och nedstämd, eller kanske lättirriterad och lat.

Inte heller vet jag hur relationen er emellan ser ut, om ni har trivts i varandras sällskap under alla år eller om ni emellanåt går varandra på nerverna.

Samtidigt har jag tillräckligt mycket information för att kunna konstatera att sonen verkar oförmögen att använda sin intellektuella kapacitet på ett konstruktivt sätt. 37-år gammal är han fortfarande ekonomiskt beroende av dig och har inte tagit ett enda steg i riktning mot ett självständigt liv.

Du nämner att din son inte har försökt att få en diagnos. Beror det på att du tänker på de ekonomiska aspekterna, att han antingen behöver en lön, försörjningsstöd från socialtjänsten eller ersättning från Försäkringskassan? Eller funderar du över hans låga funktionsnivå och/eller lidande och tänker att det måste handla om någon ”störning” eller sjukdom?

Hur som helst är det hög tid att ta reda på hur din son fungerar och försöka komma fram till vad som är orsaken till hans osjälvständighet (att hans far dog tidigt har naturligtvis påverkat honom, men det är nu över 30 år sedan och kan inte vara den enda förklaringen). För även om du kan tänka dig att fortsätta försörja honom, så vad händer om du blir allvarligt sjuk eller dör? Eller om du träffar en ny partner som inte uppskattar ert nuvarande arrangemang?

Ett stort problem är att du inte kan tvinga din vuxna son att söka hjälp eller att ta sig för saker, men han kan å andra sidan inte tvinga dig att försörja honom.

Frågan är vad som skulle hända om du satte ner foten och vägrade stå för mat, uppehälle och allt annat. Har du provat att ställa krav? Om inte, vad är du rädd för ska hända? Att han skadar sig själv eller dig, eller att han i värsta fall tar sitt liv? Eller är det så att du ser flera fördelar än nackdelar med att bo ihop med sin son och att du är rädd för att bli ensam?

Vad än svaren är på ovanstående frågor, så är det ett faktum att du gör både dig själv och din son en otjänst genom att underlätta för honom att låta bli att ta ansvar för sitt liv.

Påminn honom om att du inte kommer leva för evigt och var tydlig med att det är bättre att försöka hitta en långsiktig lösning nu, än att han hamnar i en akut kris om det händer dig något.

Vädja till hans förnuft, och om det inte hjälper; ta hjälp av ditt personliga nätverk och av vården och myndigheter. Konsultera socialtjänsten och psykiatrin till exempel.

Se till att du åtminstone får råd och stöttning, så att du kan motivera din son till att söka, och ta emot, hjälp. Med vänlig hälsning,