6/7/2012

Vår dotter med Borderline trasar sönder familjen

Jag är en kvinna på 43 år som inte alltid är lycklig. Jag lever sen många år tillbaka tillsammans med min man, vi har två döttrar tillsammans.

Vår äldsta dotter har borderline och hon mår periodvis mycket dåligt och har gjort flera självmordsförsök, vilket gjort oss i familjen mycket oroliga.

Nu har vi kommit till en gräns min man, jag och vår andra dotter som är 16 år, vi känner att vi inte orkar längre. Det är hela tiden tal om vår äldsta dotter om hur hon mår eller inte mår. Hon är städigt närvarande hemma hos oss. Hon bor själv i en lägenhet i stan, men kommer varje dag och äter hos oss. Vill sen bli hemskjutsad.

Vi måste få läka ihop! Och kunna göra familjeaktiviter utan äldsta dottern som inte orkar detta.

Jag har svårt att säga ifrån till henne, jag har svårt att ställa krav på henne. Jag vet inte hur mycket jag kan säga ifrån utan att hon börjar må dåligt igen.

Orkar inte längre vara mamma på heltid till en vuxen dotter.

Hon klarar inte av för stora folksamlingar, klarar inte av höga ljud, klarar inte höra borrmaskiner, klarar inte av oss i familjen ibland. Vi är när vi mår bra väldigt högljudda, glada och busiga. Men med hennes närvaro så kan vi inte vara den familj vi är. Vi måste hela tiden gå på tåspetsarna för henne.

Vad skall vi göra? Hon själv går på DBT och äter Seroquel 300 mg och mår väl förhållandevis bra, så bra hon kan må. Men det gör inte vi! Vår familjerelation håller sakta på att gå sönder. Vi är vilsna, ledsna och osams


Jenny Klefbom svarar:

Att leva med en familjemedlem som mår konstant dåligt är en oerhörd påfrestning för alla familjer. Med ledning av din ålder osv, så förstår jag att din dotter relativt nyligen måste ha blivit vuxen och flyttat hemifrån. Ni måste alltså nyligen ha levt ganska länge under samma tak som er äldsta flicka, och även haft fullt ansvar för henne fram till hon fyllde 18 år.

Med utgångspunkt i detta förstår jag verkligen ert behov av att äntligen få tillgång till lite egen tid för att kunna ägna er åt sådant som ni tycker om. Inte minst viktigt blir ju detta med tanke på er yngsta dotter, som rimligtvis har fått stå tillbaka för sin systers behov många gånger.

Allt det jag skriver är du ju säkert redan helt med på. Och du uttrycker också en stark önskan om att få bli befriad från ansvar.

Problemet, antar jag, ligger i att du oroar dig för vad som kan hända om du hävdar dina egna och familjens behov gentemot din dotter. Hon har redan gjort flera självmordsförsök. Det är ett starkt hot att ha hängande över sig för en mamma. Men jag ser inte någon annan väg för dig att gå än att ta dig rätten till ditt eget liv. Och det innebär att du måste vara tydlig mot din dotter med vad du kan ställa upp på, och vad du inte längre kan ställa upp på.

Det är möjligt att din dotter kommer att reagera starkt på dina nya krav. I synnerhet som du tidigare har gått väldigt långt i att tillmötesgå henne i hennes önskningar. Det är en risk du måste vara beredd att ta, om du ska uppnå en förändring. Men du kan också förebygga riktigt dramatiska känsloutspel genom att vara så tydlig och rak som det bara går. Det är också troligtvis lättare för er flicka att acceptera mindre förändringar, än att allt ska ändras över en natt.

Först och främst behöver du förklara för din dotter att hur mycket du än älskar henne och vill vara hennes stöd, så finns det också andra behov som du behöver tillgodose; både dina egna och familjens. Det är sedan en fördel om du har konkreta förslag på vad som behöver ändras. Tänk igenom, och diskutera med de andra familjemedlemmarna, vad ni vill. Kanske ska antalet gemensamma middagar dras ner i antal. Bestäm vilka dagar ni ska ses och vilka dagar hon får ordna middag på egen hand. Kanske kan ni känna att hon är välkommen om hon bara tar sig hem på egen hand; var tydlig med det i så fall. Kanske behöver ni begränsa antal telefonsamtal, eller samtalens längd. Gör upp tydliga riktlinjer. Kanske behöver ni göra upp tydliga planer för vad som ska göras om hon börjar må akut dåligt. Exempelvis att hon ska kontakta sin DBT-terapeut i stället för att ringa och prata med er.

Jag förstår att du är fylld av kluvna känslor inför att avvisa ditt eget barn när hon mår dåligt. Men ibland gör man faktiskt även barnet en tjänst genom att inte alltid finnas till hands som den omhändertagande förälder man inte längre ska vara till sitt vuxna barn. Det kan få barnet att växa. Och det kan få barnet att utveckla nya mognare strategier att hantera sina känslor. Och det i sin tur kan leda till att även er relation på sikt blir lite bättre, då ni inte längre ohjälpligt sitter fast i barn-förälder-rollerna.

Vänlig hälsning,