Min man vill inte ha fler barn
Jag och min man har 2 barn i åldrarna 6,5 och 8 år. Vi är 30 år gamla och jag vill ha ett tredje barn, men det vill inte min man. Han tycker att det kommer bli för jobbigt med ett till barn för att barnen har flera fritidsaktiviteter och att vi inte skulle hinna med. Han ser bara problemen och inte det fina med att skaffa barn. Som Mer kärlek! Han är mest rädd för att det ska bli nåt fel på barnet, bara för att vi har två friska barn nu.
Sen ser han alla praktiska problem, som att hinna med lämningar och hämtningar till barnens fritidsaktiviteter. Hemmet och bilen blir för litet enligt honom men jag tycker att "om det finns hjärterum så finns det stjärterum". Jag anser att man kan klara allt bara man vill och jag tror att allt löser sig.
Anna Karlstedt svarar:
Ja, vad gör man när man vill så olika i en så pass viktig fråga? Jag förstår verkligen att det skapar bryderier för er, och i förlängningen konflikter.
Det är väldigt lätt när man vill olika saker att man lägger in värderingar i önskningarna. I ditt brev tycker jag mig uppfatta att han är den ”negativa” som ”bara ser problem” och du är den som är ”positiv” och ser ”mer kärlek”, ja, det som är gott och bra. Hade jag fått ett brev ifrån din man hade argumenten sannolikt varit de omvända.
Du anser att man kan klara allt bara man vill. Det har du till stor del rätt i. Men om man inte vill? Det är ju där skon klämmer för er. Ni vill olika. Jag tror att du, och sannolikt din man, behöver börja med att inse att ni vill olika i frågan men att ingen av er har ”rätt eller fel”. Om ni lyckas med det har ni bättre förutsättningar att diskutera utan att hamna i konflikt, och lättare att hitta en förståelse för varandra.
Försök beskriva för din man varför det känns viktigt för dig med ett barn till. Inte utifrån att det är det rätta utan bara hur du känner, hur det är för dig.
Lyssna sen på din man, hur han känner inför ett tredje barn, hans oro, hans känslor och ta dem på allvar. Han känner så, det är inte direkt ”fel”.
Se efter om ni tillsammans kan komma framåt därifrån. Ibland, när man lyckas med att inte värdera de olika önskemål eller känslor man har, och visa en förståelse för hur det är för den andre, kan eventuellt dörrar öppnas till någonting nytt. Det är mycket svårare om man är fastlåst i att lägga fram bevis för sin sak.
Jag förstår ert dilemma, det är som sagt en stor och viktig fråga för er. Ibland är det svårt att på egen hand komma vidare. Lyckas ni inte komma fram till något som känns bra för er båda och ni har svårt att kommunicera, att acceptera läget eller på annat sätt klara av att lösa frågan, så kan ni vara hjälpta av att boka några parsamtal hos en tredje part.
Vänlig hälsning,
