12/29/2009

Mycket tankar efter pappas död

Jag är 34 och min pappa dog i januari, 63 år gammal, i leukemi. Själva dödsögonblicket var i mina ögon väldigt jobbigt i och med att han satt upp och krampade och sa neej genom sammanbitna tänder. Jag har nog allt mer börjat inse att detta var en traumatisk upplevelse för mig.

Jag har tidigare tänkt på döden men egentligen inte reflekterat över hur det sker och pappa var den första jag såg dö och det var hemskt. Så jag har en hel del tankar runt död och jag inser att jag har dödsångest i mellanåt. Kan dock tycka att det mildrats. (Samtidigt som jag har min sorg över att pappa är borta, men det är inte det som tar störst plats.)

Jag kan acceptera att inte må mentalt 100 om någon bara säger till mig att jag är normal, att jag genomgår en normal reaktion och att det blir bättre. Men det är så jobbigt att inte känna igen sig själv!

Funderar på om jag skulle bli hjälpt av att gå och prata, men med vem (psykolog, terapeut etc). Vad tycker ni?!


Jenny Klefbom svarar:

Jag tycker att det är helt normalt att reagera så som du har gjort efter att ha bevittnat din egen pappas fruktansvärda dödskamp. Nu kan du förstås få för dig att jag skriver så bara för att du ska må bättre, men så är det verkligen inte. Du har drabbats av två mycket påfrestande saker på en gång.

Till att börja med är det alltid mycket värre att förlora sina föräldrar i förtid än när de har uppnått en hög ålder och kanske börjat uppvisa en del ålderstecken. Och förtid är det i allra högsta grad när man går bort innan man ens nått pensionsåldern.

Du skriver inte något om det, man jag kan föreställa mig att din fars bortgång föregicks av en tid av oerhörd press och smärta både för din pappa, dig och andra anhöriga.

Men dessutom har du, precis som du själv har kommit till insikt om, faktiskt upplevt något traumatiskt. Även om vi vanligtvis inte har någon positiv inställning till döden, så lever nog ändå de allra flesta av oss i tron att den ska vara relativt smärtfri. Din pappas reaktion tyder ju på något helt annat. Dels är det en hemsk sak att se sin förälder plågas så under sin sista stund i livet. Det är ju inget som går att göra ogjort eller förändra. Du tvingas leva med insikten att din pappa var olycklig när han dog. Dels väcker det förstås tankar om hur det kommer att bli när du själv dör. Och det är tankar som det inte är så lätt att bortse ifrån eftersom just dö är en av få saker som alla människor oundvikligen måste gå igenom. Även om det förstås inte måste ske under smärtsamma former.

Du befinner dig dels fortfarande i sorg, och dels är du eventuellt traumatiserad. Det är troligt att dina starka känslor kommer att klinga av med tiden, vilket de ju för övrigt redan har visat tecken på att göra. Men det finns inget skäl att låta detta ta längre tid än nödvändigt. Om du inte bearbetar det du har varit med om, finns dessutom alltid en risk att känslorna väcks till liv igen om du hamnar i ett nytt krisläge, eller när du blir påmind om dem, exempelvis om någon annan dör. Därför tycker jag att du ska ta itu med dem på det ena eller andra sättet.

Att träffa en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut, helst en med specialkompetens för kris och trauma, kan vara en väg. Det finns också på många håll gruppsamtal för personer i sorg. Det kan vara i kyrkans eller någon annan institutions regi. En del får styrka av att dela sina känslor med andra, och upptäcka att det finns fler som känner likadant. Medan andra tycker att det är svårt att prata om det allra privataste i grupp. Fundera över vad som skulle kännas bäst för dig.

Vänlig häslning