Min 2-åring juckar, vad skall jag göra?
Min 2-åring juckar sig till sömns, men det händer även dagtid, ibland gör han det mot sin lillasysters ben, men ofta så tar han sin snuttefilt eller liknande & lägger mellan benen.
När han är trött kan han hålla på väldigt länge, han kan bli alldeles svettig. Han har gjort detta väldigt länge, minns att han "juckade" som liten bebis, det går i perioder hur mycket han gör det, men nu är det en period då han gör det väldigt mycket, han är nu 2,4 år och har en lillasyster på ca 9 månader.
Han gör även detta då han skall sova på dagis, de tar då bara bort snutten och lägger den över hans ansikte, vilket han också tycker är mysigt, men det kan vara svårt att avvleda honom.
Vi försöker, men det är svårt för oss också, ibland så säger jag att han inte skall göra så för han får röd snopp, jag upplever att det är pga detta som han ibland har blivit alldeles röd på snoppen och det kan han ibland relatera till så då tar jag till med det.
Mitt inre säger att jag inte skall göra en stor grej av det hela, men de perioderna då han gör det väldigt mycket kan det bli lite frustrerande och då tar jag till med denna metod, men oftast så tar jag bara bort snutten, försöker avvleda honom.
Han är en mycket glad aktiv kille, väldigt tidig i sin fysiska utvekcling samt talet, han har även en stark vilja och har sen ca 1 månad tillbaka börjat få raseriutbrott, vilket jag kopplar till åldern.
Vi i familjen har det bra och inga problem. Hur skall vi göra? Är det vanligt?
Jenny Klefbom svarar:
Först vill jag ta upp frågan om hur vanligt det är att små barn juckar. Jag har stött på det ett antal gånger, men å andra sidan så jobbar jag ju också med barn vars föräldrar söker hjälp för deras räkning. Min erfarenhet är inte heller att det är vanligare hos pojkar än hos flickor. Hur vanligt det däremot är i en ”normalgrupp” barn vågar jag inte svara på. En gissning är att ganska många barn kan göra så någon gång ibland, eller under en kortare period.
Som du beskriver er son så är det här ett väldigt vanligt beteende hos honom, och det är det inte hos de flesta barn. Det som eventuellt gör din sons juckande avvikande är alltså inte i första hand att han ägnar sig åt detta, utan i vilken omfattning han gör det. Det finns inte en universalmetod mot oönskade beteenden, och ju yngre barnet är, ju högre krav ställer det på de vuxnas uppfinningsrikedom.
En sak jag dock tycker att ni ska undersöka om ni kan utesluta innan ni börjar fundera i mer psykologiska banor, är om det finns någon fysisk förklaring bakom juckandet. Även om det kanske inte ter sig som den mest sannolika förklaringen, så förekommer det att barn utvecklar underliga rörelsemönster och beteenden på grund av smärta eller klåda. Kanske vore det därför en bra idé att utesluta något sådant med ett besök hos barnläkare.
Nästa steg kan vara att försöka bringa klarhet i vilken funktion juckandet fyller för er son. För att förstå det kan det vara en god idé att börja undersöka om ni ser något mönster: I vilka situationer juckar han? Vilken tid på dagen? Och så vidare. Du skriver t ex att din son ofta juckar vid vilan på dagis och då han ska till att somna på kvällen. Utifrån det skulle man kunna fundera över om juckandet för honom är ett sätt att komma till ro. En annan möjlig förklaring skulle kunna vara att han hamnar i detta beteende i lägen då han inte vet riktigt hur han ska bete sig. Eller i situationer där han är orolig och ängslig.
När ni har en hypotes om funktionen bakom beteendet behöver ni ändra på saker. Antingen så att man ser till att undvika vissa situationer, eller genom att erbjuda honom alternativ. Hur kan man t ex komma till ro utan att jucka? Jo exempelvis genom att lyssna på saga/musik, leka med en ärtpåse eller precis som ni har prövat, skärma av ljus och ljud. De förslag jag tar upp är främst ägnade som inspiration för er kring hur ni kan tänka.
En annan sak jag blir nyfiken på, och som ni också kan fundera över, är om er son tenderar att fastna även i andra beteenden. Ligger hans svårigheter kanske snarare i att han har svårt att bryta beteenden? Kanske handlar problemet i så fall snarare om tendensen att fastna/fixera sig i tvångsmässiga handlingar, än i själva juckandet.
Du skriver att din ambition är att inte göra någon stor grej av din sons beteende, och det tycker även jag verkar vara ett bra mål. Men frågan är vad man menar med att ”göra en stor sak”. Som jag tolkar dig, så har du försökt att avleda din son, samtidigt som du har försökt att undvika att tala med honom om själva juckandet. Jag menar att man ibland faktiskt kan göra en större sak av något, just genom att inte tala om den. Dels kan det bli så att genom att man ”går runt” ett ämne, så sätts ämnet väldigt mycket i centrum. Och dels kan man skapa osäkerhet hos barn om man aldrig benämner saker, och är tydlig med vad man menar.
Eftersom din son har ett gott tal trots sina unga år, så är mitt förslag att du tar upp med honom att det här är något man kan göra när man är ensam och ifred, men inte när man är tillsammans med andra. Det behöver inte innebära att det blir någon stor sak för honom, om du undviker att tala om saken på ett dömande, argt eller skuldbeläggande sätt.
Vänlig hälsning,
