4/17/2012

Hur närma sig livet och inte tänka på döden?

Är en 73-årig man som för ett och ett halvt år sedan förlorade min hustru. Finner nu svårigheter att motivera mig för ett liv i ensamhet med enbart mitt eget bästa för ögonen. Min situation kan nog förklaras av en mängd händelser och förhållanden tidigare i livet. Kort sagt jag har inte varit lyckosam i vad jag företagit mig. Frågan kvarstår ju. Vad kan jag göra för att förändra mitt svarta tänkande och brist på företagsamhet?

Tack på förhand för rådgivning resp. synpunkter som kan vara till hjälp.


Liria Ortiz svarar:

Jag beklagar din sorg. Du skriver att du har svårt att hitta din motivation för ett fortsatt aktivt liv efter att du blivit änkling. Jag skulle vilja säga att det första steget för att du ska kunna det är att du accepterar din sorg över din hustru, men också över att du är i slutet av ditt liv, och att du kanske kommer att leva dina resterande år utan en partner.

När du läser detta så anar jag att du tycker att det här låter alldeles för mörkt eller pessimistiskt. Men det är min övertygelse att det är när vi accepterar livets förluster och den död som ofrånkomligen väntar oss som vi också kan närma oss livet. Hur menar jag? Det inträffar när vi blir uppmärksammare på det som är viktigt för oss här i livet. Det som är rätt och riktigt.

Fråga dig i den situation som du är som nybliven änkling, vad det är som du vill göra under resten av ditt liv? Vad är meningsfullt för dig? Vad vill du göra som du hittills inte gett plats för? Vad vill du lämna efter dig vid livets slut?

Skriv gärna en lista utifrån frågor av detta slag, skriv ner stort som smått. Du kanske uppmärksammar saker som kan ge dig en förstärkt känsla av mening, eller sådant som kan ge ett ökat välbefinnande i vardagen, för dig eller för personer som är viktiga för dig, och som du kan ta initiativ till. Det kan som sagt handla om din familj och dina vänner men det kan också vara i helt nya och andra sammanhang. Var öppen. Tänk fritt. Tillåt även idéer som överraskar, och kanske förbryllar dig, att få stanna kvar ett tag och övervägas av dig.

Du är inte dömd till ensamhet. Hur det blir beror på de val du gör. Ha ditt bästa för ögonen. Att göra tydligt att du har ansvar för dina egna val kan på ett sätt kännas tungt, men det kan också ge dig en ökad upplevelse av frihet. Om du frågar dig själv vad du vill just nu kommer du kanske först att tänka att du vill slippa dina” svarta tankar”, men möjligheten är också att du kommer att tänka på saker som du vill få mer av i din vardag här och nu, och hur du får det.

Du bör förstås inte tvinga dig själv till glädje när du har sorg men du kanske kan ge plats för känslor av vardagsnjutning som får finnas vid sidan av sorgen. Du kanske kan börja med att uppskatta det enkla. Att ta en kort promenad där du lägger märke till färger, lukter och människor. Att du fikar och njuter av smaken på kaffet.

Du undrar säkert varför du ska göra saker av detta slag. Det är ett sätt att samtidigt som du har din sorg så ger du plats för att börja uppskatta det som vi ofta kallar för det enkla livet (som ju livet faktiskt mest består av).

Ett sätt att arbeta med dina svarta tankar är att du utforskar vilka de är, tittar närmare på dem, och upptäcker att de förmodligen är ganska orimliga, och att de på det sättet börjar förlora sin makt över dig.

Ett annat sätt kan vara att du accepterar att tankar av det slaget har man när man har sorg. Det är en komplicerad process att sörja som rymmer många olika känslor. När man sörjer sin livskamrat blir man ofta påmind om saker som man borde ha sagt och gjort men inte vågade, och om beslut som man inte tog, men borde ha tagit. Känslor av skuld infinner sig lätt, men också känslor av ilska och bitterhet över att livet inte gestaltade sig som man ville eller förväntade sig. De existentiella frågorna tar mer plats: Är det här allt? Vad borde jag gjort annorlunda? Vad händer efter döden? Hur kommer andra att komma ihåg mig? Kommer de överhuvudtaget att komma ihåg mig?

Det är viktigt att vi ger oss tid att hitta våra personliga svar till existentiella frågor av det här slaget. Varför hävdar jag det? För att svaren hjälper oss att förhålla oss till vår egen dödlighet. Vetskapen eller insikten om dödens ofrånkomlighet leder paradoxalt nog till att vi blir uppmärksammare på livet, och att vi vill vara i det ännu mer.

Jag hoppas att du känner igen dig i det som jag skriver. Prova dig gärna fram utifrån mina råd om du finner dem rimliga. En annan möjlighet är att du kontaktar en psykolog eller en präst för ett rådgivande samtal om din sorg och känsla av vilsenhet.

Du kan också välja att delta i en grupp för närstående som förlorat en anhörig. I de allra flesta kommuner finns grupper för närstående för samtal om sorg och hur man åter kan närma sig livet. Det är tröstande att få dela de känslor och tankar som infinner sig när vi konfronteras med döden med andra som befinner sig i samma situation. Många som deltagit i grupper av detta slag berättar om de känslor av en stark gemenskap som uppstår och om befrielsen i att inte längre behöva känna sig ensam med sina upplevelser.

Allt väl åt dig och en varm kram.