6/18/2012

Samtalskontakten hjälper mig inte alls

Hej. jag är en tjej på 16 år. Jag har verkligen stora problem med min ilska. Jag är arg hela tiden och för minsta lilla sak tänder jag till! Jag är även inne i en depression och det har suttit där i ca ett år. Jag har även jättesvårt att sitta still. Måste röra på händer eller fötter heeela tiden. Skitjobbigt är det.

Jag kan heller inte somna om kvällarna, är ofta pigg, men sover bara 5 - 6 timmar per natt. För innan jag ska sova ligger jag och grubblar över en massa saker, och att jag har typ tvångstankar att jag måste kissa si och så många gånger annars kan jag inte sova... Blir väldigt ofta orolig och nervös för en massa onödiga saker.

Går hos en psykolog just nu, men jag tycker inte om samtalskontakt för har prövat det en massa gånger och det gör allt bara värre för det hjälper inte mig alls. Den psykolog jag har nu vet inte hur hon ska hjälpa mig osv.. vad kan jag göra??


Jenny Klefbom svarar:

Du tar upp en mängd olika symtom. De kan förstås stå för separata problem, som alla gör livet jobbigt för dig, men de kan också höra ihop, och vara olika symtom på ett grundproblem. Men för att förstå vad de är symtom på, och hur de hänger ihop – eller inte hänger ihop – måste man först göra en grundlig psykologisk utredning.

För att bara nämna några exempel, så är det t ex vanligt att depressioner hos tonåringar yttrar sig som svårkontrollerad ilska och irritabilitet. Det är också vanligt att man sover väldigt lite om man har ångestproblem, vilket man ju har om man ”oroar sig för en massa onödiga saker”. Vidare kan man bli motoriskt orolig (så att man måste röra på sig hela tiden), om man har ångest, men man kan också få ångest av att man sover för lite, eller bråkar med människor titt som tätt på grund av en svårkontrollerad ilska.

Ja, som du ser så kan allt hänga ihop på många olika sätt. Och jag tror att det skulle vara värdefullt för dig att få lite mer förståelse för hur du själv fungerar. Först då blir det ju möjligt att börja göra någonting åt saken.

Du skriver att en ”samtalskontakt” bara gör saken värre. Jag blir väldigt nyfiken på vad du menar med det. Är det så att din vanliga taktik är att hålla bort alla känslor och tankar, och att samtalskontakten blir jobbig därför att den ju syftar till att ”dra fram problemen i ljuset”? Eller är det så att du inte känner att du hittills har blivit sedd och förstådd av den du har haft kontakten med? Eller finns det helt andra orsaker bakom ditt missnöje?

Sen undrar jag också vad det är för slags samtalskontakt du har haft. Vi psykologer sitter ju inte och pratar med våra patienter bara lite förutsättningslöst, som man pratar med en kompis. Vi har metoder för hur vi ställer våra frågor och hur vi pratar om saken. Det måste alltid finnas ett syfte med samtalet, och bäst brukar det bli om patienten är väl informerad om vad syftet är. Sen är det så att alla samtalskontakter måste inledas med några mer fria samtal där vi bildar oss en uppfattning just om vad problemen handlar om, och hur de hänger ihop. Kanske har du träffat din psykolog bara ett par gånger, så att ni fortfarande är i den fasen? Om inte, tycker jag att du ska vara tydlig med att du vill veta vad målet med era samtal egentligen är.

Du tar också upp att din psykolog inte vet hur hon ska hjälpa dig. Jag undrar då om du har hört henne säga det, eller om det är så du upplever situationen. Som psykolog tycker jag att det vore djupt oetiskt att fortsätta träffa en patient som jag inte har en aning om hur jag ska hjälpa. Då måste man inse sina begränsningar, och remittera patienten vidare till någon med rätt kompetens.

Det kan också finnas andra orsaker bakom att en patient inte blir hjälpt av psykoterapi, och en sådan är om patienten inte samarbetar, kanske för att hon i grund och botten inte vill ta emot den typen av hjälp. Kan det ha varit så din psykolog har menat? Att hon inte kan hjälpa dig om du inte själv är öppen i samtalen och vill ha hjälp med att förstå dig själv bättre genom samtal?

Nu kvarstår faktum, att du vill ha hjälp med alla dina jobbiga känslor och symtom, men du vill inte ha hjälpen i form av samtalsterapi. En möjlighet är att du tar upp frågan om medicin med din psykolog, som i så fall får koppla in en läkare. Nu brukar man inte skriva ut medicin till tonåringar utan att de samtidigt har en pågående samtalskontakt, och det krävs förstås att man i den är öppen och ärlig. Men ibland är medicin just det man behöver för att våga öppna sig och ta itu med allt det jobbiga.

En annan möjlighet är att du byter psykolog till en med en annan inriktning. Jag vet inte vad din nuvarande psykolog har för terapeutisk inriktning, men vill man ha tydliga mål med sin behandling och få veta precis varför man gör det man gör i terapin, så brukar man vara hjälpt av kognitiv beteendeterapi; KBT. I KBT börjar man alltid med att göra en ordentlig analys av vad problemen handlar om. Och sedan jobbar man, aktivt och konkret bland annat med hemuppgifter, med att förändra sina livsomständigheter och hur man tänker och känner. Du kan läsa mer om olika terapiformer nedan, och ta upp saken till diskussion med din nuvarande psykolog, eller med dina föräldrar om du behöver deras hjälp med att formulera dina behov.

Här kan du läsa mer om:
Olika behandlingsmetoder
Depression

Vänlig hälsning,