Måste man älska den andres barn?

Jenny Klefbom svarar:

Du inleder din beskrivning av din sambos dotter med att säga att hon är som andra tonåringar; ”obstinata och tar väldigt mycket plats”. Jag tar fasta på två saker i denna mening.

Först och främst undrar jag över hur du har klarat av att själv vara mamma till två ungdomar som redan är i slutfasen av sin tonårstid, när du nu har så svårt att stå ut med sin sambos dotter, om det nu är helt normalt tonårsbeteende som du stör dig på? Var dina barn likadana i 17-års åldern, men du hade lättare att stå ut med dem just för att de är dina barn? Eller finns det saker i din och 17-åringens relation som redan från början gör att du har en lägre toleransnivå för hennes ”jobbigheter”?

Det andra jag tar fasta på i din beskrivning, är just hur du uppfattar tonåringar. Visst kan tonåringar ha känslosvängningar, och visst är de ofta ganska självcentrerade (just för att de fortfarande är barn), men tonåringar är ju så mycket mer än så. De är också växande människor med alltmer komplexa och viktiga tankar om livet och världen. Och mellan nästan alla tonåringar och deras föräldrar, även de allra jobbigaste, finns det också fina stunder när man når varandra och har det bra tillsammans.

När du skriver som du gör, får jag känslan av att du har en väldigt negativ bild av ungdomar generellt. Hade du den redan innan du fick tonårsbarn, eller har din bild vuxit fram av att just era relationer har varit ansträngda, undrar jag?

Nästa omständighet du tar upp i ditt mail går lite stick i stäv med vad du först skriver om normalt tonårsbeteende, då du skriver att flickan är otroligt omogen för sin ålder. Det kan man förstås som vuxen tycka är jobbigt, om något barn släpar efter utvecklingsmässigt. Men ytterst är det ju något som sannolikt är mest jobbigt för flickan, och som man borde ta hänsyn till och hjälpa henne med. Kanske till och med att hon behöver stöd utifrån om det är så att ni upplever att hon inte alls är på sin förväntade åldersnivå i något avseende?

Du nämner också något om ”efter allt som har hänt”, men du går inte in på vad det är som har hänt, så jag är hänvisad till att gissa mig fram här. Om det är så att ni tillsammans har gått igenom något jobbigt, oavsett om det handlar om din sambos relation till flickans mamma, om flickans egna, personliga problem eller om ekonomiska eller sociala problem av något slag, så är jag helt övertygad om att dessa också har varit jobbiga för flickan att gå igenom. Jag vill inte på något sätt förminska din insats, eller dina upplevda känslor, men att vara barn och utsättas för sådant som man inte själv kan styra över och som är känslomässigt jobbigt är något helt annat än att gå igenom samma sak som vuxen.

Du nämner att du har ställt upp i vått och torrt för henne, men kanske att problemen inte var av den sorten att ditt stöd var tillräckligt för henne? Kanske att hela hennes livssituation i grunden har varit ganska så otillfredsställande länge?

Jag blir också lite undrande över hur er relation har sett ut tidigare, med tanke på hur du nu känner. Det verkar osannolikt att du har gått från att älska denna flicka, till att ”inte klara av att se henne”. Så min gissning blir att du i någon liten mån har gjort våld på dig själv när du har ställt upp på henne i vått och torrt. Kanske att det är just där felet ligger, att du har stått tillbaka lite för mycket hittills i er relation, så att bägaren nu har runnit över? Eller i att sambons dotter har känt att du har ställt upp främst av något slags plikt, och inte för att du egentligen tycker om henne? Det är fint av dig att du har gjort det, men jag har samtidigt full förståelse för om flickan upplever det på ett helt annat sätt; kanske som lite av hyckleri från din sida.

Så över till själva din fråga: Nej, man måste inte älska sin nya partners barn. Kärlek går inte att kommendera fram, även om det är fullt möjligt att lägga en god, eller en mindre god grund för den att börja spira ifrån. Däremot måste man faktiskt både acceptera och respektera sin nya partners barn. Väljer man att bli tillsammans med någon, så får man dennes barn på köpet. Det går aldrig att välja bort någons barn helt, även om det finns många sätt att inrätta livet på. Barn och föräldrarelationen är också så viktig att den alltid måste få komma i första rummet, framför eventuella kärleksrelationer – med det inte sagt att barn ska få bestämma över sina föräldrars kärleksliv.

Jag tycker att du ska börja med att rannsaka dig själv: Vad har du gjort för att hamna i det här jobbiga läget? Har du kanske ställt upp lite för mycket, i all välmening? Har du kanske tagit över en del av de plikter som din sambo egentligen borde ha stått för? Eller har du helt enkelt haft för höga förväntningar på hur livet ska te sig? Fundera sedan på vad du kan göra för att ändra din situation. Finns det saker du behöver tala igenom med din sambo? Med flickan? Eller behöver du skaffa dig andrum för dig själv och dina egna barn och slippa leva mitt i alla konflikter ett tag?

En annan viktig fråga är var din sambo befinner sig i allt det här. I grunden är det ju hans ansvar att se till att hans nya familj fungerar, och att alla kan må bra där. Om flickan behöver hjälp är det hans, och inte ditt, ansvar att se till att hon får det. Och om din och flickans relation är så sårig att den gör att både hon och du mår dåligt i familjen, är det han som bär det yttersta ansvaret för att vidta åtgärder. Kanske skulle ni vara hjälpta av att boka ett par samtal på familjerådgivningen, för att sortera lite i var vars och ens ansvar börjar och slutar.

Vänlig hälsning,