Vad är det för fel på mig?
Jag är 19 år. Har någon ätstörning, spyr 1/dagen periodvis, periodvs äter väldigt lite. Tar lepigen, bantpiller. Tränar fotboll 2grr/v, 172cm 53-56kg-ej sjukligt smal. Har precis fått mensen efter 3,5 års uppehåll. I början av gymnasiet gick jag från 58kg-52kg och mensen försvann, vi utredde via bup, jag ljög om allt så mina föräldrar inte skulle få veta, sa att allt var bra, sa vad de ville höra.
Jag är en prestationsmänniska, gör allt perfekt, visar inte mina riktiga känslor för någon. Jag har en tvillingsyster, vi står varann otroligt nära men jag säger inte vad jag känner till henne heller. Jag har också svårt i sociala sammanhang, vet inte hur jag ska prata med folk, blir tyst, har svårt att avläsa ironi och sociala vibbar. Är också känslig för ljud, har väldigt bra gehör, jag kan känna starkt obehag när man är på en bar eller ett café och fler människor pratar samtidigt.
När jag var liten började jag gråta av ljudet från stekpannefräs eller vattnet från kranen. Jag har samtidigt som min perfektionism en otrolig energi där jag går in i olika projekt och jobbar för fullt, spelar gitarr, målar, renoverar, bakar, sjunger, spelar fotboll, jobbar(som elev-ass. å fritids). Då blir det ett problem att jag inte kan göra nåt lagom mycket-går in i det helt medan jag skärmar av socialt. Jag är oskuld och har jättesvårt för att närma mig människor fysiskt, kan få kall kår av beröring. Har varit deppig sedan 9an. Får kickar av att snatta. Har toppbetyg. Har jag en diagnos, vad är fel?
Jenny Klefbom svarar:
Du tar upp en väldig massa omständigheter i ditt liv, som på olika sätt och vis tyder på att du inte mår bra. Däremot går det inte att utifrån ett mail ställa någon diagnos. Dels är det faktiskt olagligt att göra det, dels så pekar alla dina symtom i en mängd olika riktningar.
Exempelvis blir det väldigt svårt att i ditt fall veta vad som var hönan och vad som var ägget, det vill säga vad som kom först. Du skriver exempelvis att du har varit deppig sedan 9:an. Nu vet jag inte om du med det menar att du har fått diagnosen depression, eller om det snarare handlar om att du har känt dig nedstämd och ledsen i flera år. Hur som helst så är det mycket vanligt att just depression leder till en massa andra beteenden och symtom. Var för sig kan dessa symtom verka tyda på både det ena och det andra, men ställt i relation till att man är deprimerad så får de sin förklaring.
Jag får dock intrycket att du undrar över om det är något mer grundläggande i din personlighet som har påverkat alla dina symtom. Du talar till exempel om egenheter som du har haft redan som mycket liten, och som skulle kunna handla om perceptuella avvikelser – att du upplever sinnesintryck på ett annorlunda sätt än andra.
Du tar också upp det faktum att du är väldigt ojämn i ditt fungerande, där du tycks överprestera i vissa avseenden, och underprestera i andra. En annan omständighet är att du verkar pendla ganska mycket mellan överdriven aktivitet, och tillbakadragenhet.
Men det viktigaste av allt tycker jag är det faktum att du verkar känna att du inte själv alls styr över dina beteenden och känsloreaktioner. När du talar om dig själv så är det som om du talade om ett oberäkneligt väsen, som hela tiden ställer till det för dig. Det låter som att du inte vare sig känner dig själv, eller riktigt kan lita på dig själv.
Det enda sättet att få reda på mer – om hur du fungerar, och om det eventuellt beror på att du har någon typ av avvikelse i ditt sätt att fungera - är att låta någon utreda dig. Men jag vill då påpeka att en utredning inte kommer att leda någon vart om du inte förmår att vara lite mer öppen och ärlig än du hittills har varit i dina vårdkontakter. Den psykolog eller läkare är inte skapt som kan läsa andras tankar, eller se rätt igenom medvetna lögner som är till för att vilseleda.
Det här betyder inte att du måste kunna tala om känslor, det verkar ju vara ett av dina problem att du har svårt för just det. Men har du ett uppriktigt intresse för att få reda på vad dina problem bottnar i, och även på sikt få hjälp med dem, krävs det ändå att du samarbetar med vårdpersonalen. Vill du det, så finns det hjälp att få inom öppenvårdspsykiatrin.
Vänlig hälsning,
