Vår dotter är mammig trots att vi delat lika på föräldraledigheten
Jag och min man har en dotter som är 1,5 år. Vi har alltid varit jämställda i omhändertagandet av vår dotter. Vi har delat lika på föräldraledighet och så vidare. Men för några månader sen så började vi märka att hon blivit otroligt mammig. Hon gnäller runt mig, hänger efter var jag än går och vill bli buren. Men om vi är på öppna förskolan exempelvis så är det tydligt vilket tuff och social unge hon är för hon är mycket trygg, social, är kommunikativ och är intresserad av att gå fram till både vuxna och barn, men hemma är det bara gnäll och gråt. Till problemet: från att alltid ha kunnat sova i egen säng och somna själv så kan hon bara somna intill mig och tillsammans med mig.
Hon drabbades av en stark separationsångest och jag kände att jag det enda rätta var att låta henne va hos mig. Men nu får aldrig hennes pappa lägga henne eller trösta vid uppvak. Detta innebär att jag kan aldrig vara hemifrån kvällstid då hon ska läggas. Vi försökte i helgen men total panik utbröt och hon sprang gråtandes till ytterdörren och skrek och grät mamma tills hon till slut kräktes av allt skrikandes. Min man kände sig så klart uppgiven som alltid kunnat natta förut innan detta började för några månader sen. Jag satte mig i taxin och åkte hem för jag fick så klart enorm ångest och ville bara hem till min lilla dotter.
Till saken hör också att hon alltid vill hålla på med fingrarna inuti min mun när hon ska somna eller tröstas. Så vad ska vi göra? Är det övergående eller måste hon avvänjas ?
Jenny Klefbom svarar:
Det är mycket vanligt att barn går igenom perioder då de är extra mammiga eller pappiga. Jag vet inte om det ena eller det andra (mammighet och pappighet) är vanligare än det andra, men med tanke på att det fortfarande ser ut så att mammor är hemma mer med sina barn, så skulle jag kunna tänka mig att mammighet med utgångspunkt i detta är vanligare. Nu har det inte varit så i ert fall, utan ni har delat på ansvaret för ert barn. Förklaringen till mammigheten får därför sökas på annat håll.
En helt plausibel förklaring är att det mest handlar om just en ”period”, som mycket väl kan slå över till din dotters pappas fördel i ett senare skede.
En annan förklaring skulle kunna ligga i att du och din man har olika relationer till flickan.
En sak som får mig att fundera över detta är de känslor som du beskriver i ditt mail. Du talar om att din dotter har en stark separationsångest – vilket i sin tur lett till att du bejakat hennes önskan om att vara mest med dig.
Vill man hårddra det lite så kan man säga att du med dina handlingar har visat henne att du håller med henne om att du är den enda som duger då det kniper.
Du beskriver också att du ”aldrig kan vara hemifrån kvällstid”, på grund av hennes känsloreaktioner då hon inte får vara med dig. Du låter alltså din dotter bestämma över väldigt stora och grundläggande frågor i din och din mans liv.
Vidare beskriver du den onda spiral av uppgivenhetskänslor hos din man, och stegrande ångest hos dig, som blir följden av din dotters känsloutspel. Jag tänker att din mans uppgivenhet för er dotter blir en bekräftelse på att pappa verkligen inte känner sig förmögen att erbjuda tröst, och att din ångest bekräftar för henne att hennes ångest är befogad, och därmed växer för varje gång du försvinner.
I mina resonemang har jag tagit för givet att det andra du skriver också stämmer; nämligen att er flicka är en helt normal, glad och utåtriktad flicka, som får alla sina grundläggande behov tillfredställda av er, sina föräldrar. Om det är så, så är det inget att oroa sig över att hon ibland visar starka känslor, vare sig dessa handlar om ilska, ledsenhet, exalterad glädje eller vad det nu månde vara.
Det är en naturlig del av livet att ha starka känslor, och det är mycket viktigt att som barn få uttrycka dem. Det bästa man som vuxen kan göra är att bekräfta att känslorna finns där, men utan att för den skull låta sig oroas eller själv gå in känsloutspelen. För att klara av det är det viktigt att man själv har klart för sig var gränserna går, oavsett om det handlar om era personliga behov av integritet (som att få sova ifred, eller slippa fingrar i munnen) eller era behov som föräldrapar (av att kunna planera hur ni ska avlasta varandra och få egentid till exempel).
För att din man ska kunna visa för er dotter att han finns där och duger som förälder, måste också du lita på att han gör det. Och för att flickan inte ska förlora sig i ångest, oro eller ilska, måste du visa henne att du känner tillit till hennes förmåga att hantera känslor, och tillit till att hon i grunden mår bra.
Jag kan inte låta bli att fundera lite över om din man också hade avbrutit allt och satt sig i en taxi för att åka hem, om det hade varit honom er dotter hade gråtit efter. Av mitt resonemang förstår du säkert att jag inte alls menar att man nödvändigtvis ska göra så. Men tanken kan ändå vara värd att reflektera över.
Kanske finns det er två emellan anledning att prata igenom även andra aspekter av jämställdhet än de rent konkreta såsom att dela på föräldraledighet och hushållsarbete rättvist. För hur rättvist man än delar på allt, så spelar det mindre roll om man samtidigt har olika uppfattning om hur ett gott föräldraskap ser ut.
Vänlig hälsning,
