7/9/2012

Varför har jag inte riktiga vänner?

Jag är en tjej på 15 år och jag vet inte vad jag ska ta mig till. I skolan är jag känd som den som känner alla, jag har kompisar i alla klasser och folk respekterar mig. Jag anses smart och rolig och är alltid omringad av vänner. Men så fort skolan är slut är det som om jag aldrig haft några vänner. Jag går hem och spelar datorspel eller tittar på tv.

Sällan umgås jag med vänner utanför skolan och när jag gör det är det aldrig jag som tar initiativet. Jag är väldigt pratsam och när jag är med andra får jag lätt vänner. Men bara när jag är med andra. Jag är inte direkt blyg när jag inte är runt bra vänner, men jag kan ses som ointresserad och otrevlig då. Jag är också väldigt manipulativ och har en förmåga att få folk jag inte tycker om eller folk som inte känner mig väl att känna sig dåliga och mindre värda. Det är inget jag gör medvetet, det är bara något i min ton.Jag har också en massa vänner men väldigt få goda vänner.

De få goda vänner jag har låter jag inte komma mig för nära och jag är rätt så säker på att min bästa vän inte ser mig som sin bästa vän. Jag får känslan av att folk utnyttjar mig som en rolig person, en joker, någon som ska roa dem men inte bli något mer.

Jag har även aldrig haft en riktig pojkvän som jag faktiskt tyckt om och jag har heller aldrig kysst någon "på riktigt". (jag ser också helt okej ut) Jag vet inte vad jag ska göra för att kunnna ses som en riktig vän och inte bara en rolig person.PS: Jag är väldigt lojal och håller mitt ord.


Jenny Klefbom svarar:

Det du tar upp i ditt mail är hur du ser på dig själv i sociala sammanhang. Men jag blir inte riktigt klar över vad det är du undrar över. Är det att du skulle önska att få en vän som står dig närmare än vad dina kompisar i dagsläget gör? Eller är det att du skulle vilja umgås mer med kompisar även på fritiden? Eller tycker du att andra har en bild av dig som inte riktigt stämmer med den du själv ser dig som?

För att börja med den sista frågan som jag tar upp, så får jag inte riktigt någon bild av hur du ser på dig själv. Du beskriver många motstridiga sidor hos dig själv, och min första tanke är att du kanske plågas lite av alla funderingar över hurdan du verkligen är som person, innerst inne. Om det är så, så är det inte alls ovanligt när man är i din ålder.

När man är 15 år så har man inte en ”färdig” personlighet. Det är vanligt att man i den åldern dels känner en förvirring kring sin identitet, och dels också experimenterar mycket med vem man vill vara. Det kan vara jobbigt att inte ha någon tydlig bild av sig själv, men det är alltså inte något som är onormalt, och det betyder definitivt inte att det är något fel på dig. Lösningen ligger mycket i att acceptera att alla bitar inte är på plats ännu, och i stället för att oroa sig se det positiva i att man kan tillåta sig att vara lite olika personer i olika sammanhang.

När det gäller de andra två frågorna som jag tar upp, så är det saker som du själv kan påverka. Att få en vän (eller till och med partner) som står dig nära är en fråga om att våga börja öppna sig för andra. Det du kan börja med är att fråga dig vad det är som hindrar dig från att vara mer nära andra. Vad är det som är skrämmande med det? Och är dina rädslor i så fall realistiska?

Att komma en annan människa nära är alltid förenat med en viss risk; man kan bli avvisad, sviken eller förrådd. Men man har också mycket att vinna på att andra känner en väl och därmed också bryr sig mer om en. Vill du ändå våga så brukar det bästa sättet vara att öppna sig lite i taget. Att bara börja berätta lite mer om sig själv, vad man tycker, saker man har varit med om och sina drömmar och önskningar gör att andra också kommer att ge dig mer av förtroenden. Och så blir ni långsamt närmare och närmare vänner.

Är det så att du skulle vilja ha mer kompisliv även på fritiden, så behöver du själv börja ta initiativ till det, och även vara positiv när det är andra som tar initiativet. Kanske räcker det för dig, som ju faktiskt är ganska populär, att nämna något du skulle vilja göra på fritiden, så kanske någon hakar på. Det kan ibland vara lättare att slänga ur sig sådana önskningar i grupp än till en specifik kompis. Vänder man sig till en kompis, så riskerar man ett tydligare avvisande.

Socialt liv är inte något som löser sig helt av sig själv, utan att man behöver själv vara aktiv. Det kommer troligtvis inte att hända så mycket om du inte själv förändrar något i ditt sätt att vara. Däremot tycker jag att det låter som att du har goda förutsättningar att utveckla ditt kompisliv på det sätt som du själv önskar.

Vänlig hälsning,