7/23/2012

Jag känner mig orkeslös och värdelös

Jag är 33 år gammal, har nästan klarat av en högre utbildning, men fastnade med examensarbetet pga sjukdom. Efter lång tids diagnostisering medicineras jag nu mot högt blodtryck och endometrios. Mitt liv står stilla och jag känner mig enbart som en belastning för sambo, familj och vänner. Jag gråter flera gånger i veckan, får panikkänslor och kan börja darra om jag måste lämna lägenheten. Jag har IBS-liknande symtom, vilket gör det ännu svårare att vilja gå hemifrån.

Alltmer börjar jag isolera mig från mina vänner, kanske för att jag inte orkar svara på frågor om mig själv. Listan på saker jag borde göra för att ta itu med mitt liv växer, men jag ägnar mig mer och mer åt verklighetsflykt. Under ett och ett halvt år har jag inte fått någonting uträttat, jag klarar inte av att slutföra min utbildning, kanske för att jag är rädd att misslyckas, jag vågar inte söka jobb, eftersom jag misslyckats med min utbildning. Alla tankar är negativa.

Framtiden har inget positivt att ge. Tankarna på endometrios och därmed (potentiell) ofrivillig barnlöshet är ibland överväldigande. Jag tror jag vet vad som är fel i mitt liv, men jag klarar inte av att hantera känslorna kring problemen, utan jag bara låser mig. Bland det jobbigaste är att låtsas som att jag mår bra, eller bättre, när jag egentligen inte gör det. Vilken typ av hjälp bör jag söka?


Liria Ortiz svarar:

Tack för ditt brev. Du har endometrios, som är en kronisk och smärtsam gynekologisk sjukdom, som nästan alltid behöver inte bara ett medicinskt utan också ett psykologiskt omhändertagande. Mitt intryck när jag läser ditt brev är att du kanske har blivit allvarligt deprimerad av den oro och de svårigheter som din sjukdom innebär för dig.

Mitt omedelbara råd till dig är att du söker professionell hjälp för dina känslomässiga problem. Du behöver träffa en läkare eller psykolog för att samtala om det som händer dig och utreda om det är en så kallad egentlig depression som du har utvecklat under den senaste tiden. En del som du berättar om i ditt brev talar för det.

Vanliga symtom vid en egentlig depression är en uttalad ledsenhet, som inte släpper taget, ett grubblande utifrån tankar om att livet är meningslöst och förlorat, en brist på energi och motivation att göra saker som till exempel att umgås, en växande tillbakadragenhet och episoder av uttalad ångest. Efter ett tag gör man bara det nödvändigaste. Men även om en depression är uttalad och har pågått en länge tid, som kanske är fallet för dig, är den i hög grad behandlingsbar på ett effektivt sätt med läkemedel eller psykoterapi, och oftast sker det i kombination av båda metoderna. Sök snabbt hjälp för det som hänt dig. Ett alternativ är att du vänder dig till den mottagning som behandlar dig för din endometrios och berättar att du behöver psykologisk hjälp så som situationen har blivit för dig. Betona att du har ett akut hjälpbehov och att du behöver en hänvisning till någon annan mottagning om de inte kan hjälpa dig. Ett annat alternativ är att du kontaktar din vårdcentral för hjälp. Idag har primärvården ofta möjligheter att erbjuda psykologisk behandling, och om din vårdcentral inte har den möjligheten, har de ofta en bra kännedom om vilka psykologer eller psykoterapeuter (som ska vara legitimerade) som kan vara lämpliga för dig att vända dig till.

Det finns en förening för patienter med endometrios. Du hittar den på www.endometriosforeningen.com. Kontakta helst föreningen innan du ringer din mottagning eller vårdcentral, och hör om vilka råd de vill ge dig för att du på bästa sätt ska få stöd och hjälp av vården.

Jag vill nu resonera med dig om vad du kan göra som egenvård för att hjälpa dig själv i vardagen. Låt mig säga detta först. Det är mycket som händer dig och det är verkligen förståeligt att du har svårt att hitta ork och kraft och att du undviker situationer som känns otrygga då de har en benägenhet att få dig att känna en ökad ångest. Ofta styrs detta av negativa tankar av olika slag, till exempel ”Jag är ett misslyckande och bara till besvär för andra” eller ”Jag har ju ingenting att säga. Det blir bara pinsamt”. Men, kära du, samtidigt måste jag säga att det som du gör just nu, att du bland annat isolerar dig från dina närstående, tyvärr förvärrar ditt lidande.

Paradoxen är att ju mer vi undviker vår ångest, desto mer tränger den sig på. Den har en förmåga att sprida sig till allt fler situationer. Resultatet är en växande uppgivenhet och isolering. Livet blir allt mindre belönande och närmast dränerat på positiva händelser och möten, och här finns ofta skälen till att en depression uppstår i nästa steg. Undvikandet och ångesten blir till en ond spiral och resulterar i ett allt tommare liv.

Vad kan du då göra på egen hand och som egenvård? Här är några tips. De utgår ifrån att det kan vara hjälpsamt vid oro och nedstämdhet att inta en mer aktiv position i sitt eget liv. Ge plats för ett sätt att tänka och bete sig på som ökar sannolikheten för att känna sig mer nöjd med sig själv och för att vara i mer belönade situationer.

Välj det som verkar passa dig. Prova dig fram. Experimentera och notera vad som hjälper dig.

• Rikta din uppmärksamhet åt ett annat håll än på sjukdomen. Det är lätt att bli fokuserad på att ”bli av med problemet”. En annan variant av detta är att låtsas som att man mår bra, till exempel inför anhöriga. Prova ett förhållningssätt där du accepterar att du har din sjukdom, men medvetandegör dig om vad som finns som ibland gör att det känns bättre. Vilka är de tillfällena, gör du något särskilt då, händer något speciellt eller tänker du annorlunda, när de inträffar?

Kartlägg detta, och prova om du kan få mer plats för sådana tillfällen i en vanlig vecka. Gör det stegvis. Ha rimliga krav på dig. Det kan vara svårt att komma igång med aktiviteter, när man är nedstämd och trött. Vänta därför inte på att du får lust att göra saker utan schemalägg dem. Det är efter att du gjort aktiviteten, som de belönande känslorna kan komma. Öka sedan gradvis dina belönande aktiviteter allt efter som att du märker att de hjälper dig.

• Träna dig i närvaro i nuet. Lite förenklat kan man säga att vid oro och nedstämdhet har man en benägenhet att fastna i tankar om hur det ska bli och hur det har blivit som det är. Ju mer vi kan vara närvarande i nuet, när saker inträffar som är belönade, ju värdefullare blir de för oss. Medveten närvaro, eller mindfulness, är en teknik som kan vara användbar för detta. Du kan läsa mer på Psykologiguiden om mindfulness, och om sätt att lära dig att använda metoden.

• Påminn dig om hur du kom över svåra situationer tidigare i ditt liv. Vad gjorde du då? Hur kan du använda dig av de erfarenheterna nu? Hämta kraft ur de erfarenheterna.

• Sök stöd hos andra i samma situation. Hör med föreningen för patienter med endometrios om vilket stöd som finns att få av dem. Hör gärna också om deras erfarenheter av möjligheter att få hjälp mot besvärliga symtom vid endometrios som till exempel magtarmbesvär, som verkar vara ett särskilt problem för dig, och av provrörsbefruktning vid ofrivillig barnlöshet. Att informera sig noga om sin sjukdom är ofta hjälpsamt då det kan förebygga orostankar om sjukdomen och underlätta att hitta lösningar.

Här kan du läsa mer om:
Depression
Ångest
Mindfulness

Kram,