8/1/2012

Problem med styvdottern

Jag vet inte vad jag ska göra. Är gift sen 8 år tillbaka och har en styvdotter som ska bo varannan vecka med oss. Problemet är att hon är här nästan hela tiden även då hon är skriven hos sin mamma. Det verkar alltid uppstå problem när hon kommer dit, och sen kommer hon genast tillbaka till oss.

Hon är väldigt lat och hjälper inte till med något, även då vi pratat i vänlig ton och verkligen försöker få henne att förstå att i en familj hjälps man åt. Blir svaret bara SEN! Min man tar alltid henne i försvar, hittar alltid på ursäkter åt henne. Hennes mamma smsar oss varje dag med det ena efter det andra. Varför är hon hemma ifrån skolan idag igen osv. Vi kan inte förfölja henne till skolan och kolla att hon verkligen går dit, då vi har arbeten att gå till. Det blir ofta bråk mellan min man och hans x ( dagligen). Men samtidigt känns det som mamman ingenting gör själv utan skickar henne till oss så fort det blir jobbigt. Ganska skönt att slippa. Men hon sitter med barnbidrag och studiemedel något vi aldrig ser.

Det blir väldigt ansträngt mellan mig och min man då han försvarar sin dotter med näbbar och klor. Jag får inte säga något för då blir det ett himla liv. Så på något sätt kan dottern luta sig tillbaka och skolka ljuga och sitta bekvämt bakåt för pappa försvarar henne alltid. Ett riktigt skådespel med andra ord! Jag börjar bli så trött på detta, då det är mamman och hennes man på en sida, jag i mitten, och dottern och pappan på en sida.


Jenny Klefbom svarar:

Du skriver inte något om hur gammal din styvdotter är, vilket gör det lite svårare för mig att skapa mig en bild över ert liv tillsammans och vilka krav som är rimliga att ställa. Jag får gissa mig fram. Det faktum att ni har varit tillsammans i 8 år talar för att hon är lite äldre, och när du sedan skriver om studiemedel så får det mig att anta att flickan är åtminstone i mitten av tonåren.

Att ungdomar i den åldern själva får välja vilken förälder de vill bo hos är inte något konstigt, utan snarare som det brukar vara. En del tonåringar har det väldigt fritt och får flytta fram och tillbaka som de vill, medan andra kanske gör upp ett schema över boendet, men utifrån hur de själva vill ha det. Vad som däremot låter mindre bra för din mans dotter är att hennes flyttar inte handlar om vad som är mest praktiskt, eller vilken familj hon trivs och fungerar bäst tillsammans med. Nej, i hennes fall verkar det mer handla om att söka sig bort ifrån konfliktfyllda och komplicerade relationer. Nu är det konfliktfyllt i båda hennes familjer, och hennes val tycks vara lite som att välja mellan pest och kolera. Hon har inte något hem där hon kan vila i en trygg och harmonisk atmosfär.

Du tolkar flickans negativa beteenden som en effekt av att hennes föräldrar inte förmår att sätta tydliga gränser för henne, och det är säkert en till viss del rimlig hypotes. När jag läser det du skriver så ser jag dock att de negativa beteendena är av ganska olika karaktär.

Att man låter bli att plocka upp efter sig och hjälpa till i hushållsarbetet kan mycket väl vara en effekt av lite för mycket ”curlande”. Men att man skolkar från skolan och ljuger ser jag som uttryck för en mer allvarlig problematik. När man är i 15-16-17-årsåldern brukar man ha uppnått en mognadsgrad som gör att man faktiskt vill klara av skolan, alldeles självmant. Man förstår att det är ens egen framtid som står på spel. Klarar man inte det så beror det ofta på att man inte mår bra. Det är alltså inte i första hand övervakning som krävs i ett sådant läge, utan snarare att ta reda på vad som är fel i tonåringens liv.

Och av ditt brev så kan jag se en hel del saker som inte kan vara så lätta att hantera för en tonåring. Till att börja med vet man att just konflikter mellan föräldrar utgör en oerhörd stress för barn och ungdomar. Just föräldrakonflikter och oförmåga att samarbeta kring sina barn är en stor riskfaktor bakom psykisk ohälsa. Att flytta fram och tillbaka mellan föräldrar som i mångt och mycket verkar träta om att slippa ha barnet boende hos sig kan inte heller vara en rolig situation. Du skriver att du tror att mamman upplever det som ”ganska skönt att slippa” sin dotter, och hos er är problemet att ”hon är här nästan hela tiden”. Det kan inte vara lätt att känna sig älskad, eller ens uppskattad, i ett sådant läge. Dessutom är det så att mycket av de vuxnas konflikter på olika sätt handlar om flickan – och det är inte något litet ansvar att bära för ett barn. Att leva mitt i detta kan nog göra att man upplevs som både sur, lättirriterad och avvisande.

Nu skriver du främst för att du själv upplever att du hamnat i mitten av alla dessa familjekonflikter, och det har du förstås också rätt i. Din man tar inte riktigt ansvar för de gamla konflikterna som fortfarande är olösta, och du har drabbats av sådant som du inte har någon skuld till. Men faktum kvarstår ändå att mycket av konflikterna tycks röra sig kring ett barn, och vuxna har alltid större ansvar än barn för familjerelationerna. Du har ju rent teoretiskt möjligheten att ställa krav och ultimatum, för att ytterst ta konsekvensen av din mans brister och flytta därifrån. Den möjligheten har inte hans barn. Hon är bunden till de föräldrar hon har, hur ofullkomliga de än är.

Jag tycker att du ska ta upp frågan kring hur dottern egentligen mår med din man. Det är hans ansvar att göra upp med sin före detta i hur de ska behandla sin gemensamma dotter och även att se till att hon får hjälp om hon mår dåligt. Och det är hans ansvar att se till så att både dottern och du kan trivas i ert gemensamma hem. Eftersom du redan har försökt prata med honom om detta kanske du den här gången behöver ta hjälp av en familjerådgivare/familjeterapeut. Men jag tror också att du har mycket att vinna på att för ett ögonblick sätta dig själv i flickans situation och leva dig in i hur hon har det. Bortom trots, ”bortskämdhet” och lathet.

Vänlig hälsning,