Min vuxna son ser så mörkt på sin barndom
Jag är mamma till 4 barn mellan 18 och 24 års ålder. Jag lever med barnens pappa och vi har ett fungerande och trevligt liv. Trodde jag. Nu har mitt äldsta barn börjat öppna sig och berättar om minnen och händelser som alla är negativa. Det handlar inte om misshandel eller liknande, utan mer om att han jämt fick hämta småsyskon på förskolan, att jag hämnats och varit tyst mot honom i flera dagar efter ett skämt, att jag aldrig skjutsat honom till träningar osv.
Jag känner inte igen det han säger. Flera av händelserna kommer jag också ihåg och jag har försökt ge min version, men möts naturligtvis av att han har en annan upplevelse. Till saken hör att hans syskon inte heller känner igen det han framför.
I litteraturen har jag ju läst om sådant, tex Jan Myrdal eller Felicia Feldt, men då har jag alltid trott att barnet hade rätt och att föräldern förnekade. Kan det vara på det viset att ett barn har en så grundläggande negativ upplevelse av sin barndom att allt förmörkas? Hur ska jag bemöta min son? Vad är det som händer?
Ingrid Gråberg svarar:
När det kommer till minnen och upplevelser så är det sällan så enkelt att en har rätt och en har fel. Vad man minns är naturligtvis beroende av vad man har uppfattat i situationen och hur man har tolkat det då, men minnen kan blekna över tid och även färgas av nya upplevelser under årens lopp. Den bild man har av en händelse långt bak i tiden kan i slutändan både skilja sig mycket från andras bilder av händelsen och från rent objektiva fakta, såsom vad som yttrades, vilka kläder man hade på sig och på vilken plats man befann sig.
Vår hjärna har en förbluffande hög kapacitet att ta in och lagra information, men om man betänker hur stor mängd information som vi exponeras för bara under en enda dag, så är det kanske inte så konstigt att vi ibland blandar ihop olika händelser och upplevelser med varandra i efterhand. Och när det kommer till att tolka saker, att förstå andra människors avsikter till exempel, så finns det alltid en risk för missförstånd. Att vi har skilda uppfattningar om saker är med andra ord fullt förståeligt, men om skillnaderna är mycket stora behöver man fundera över vad det kan bero på.
Du undrar om ett barn kan ha en så grundläggande negativ upplevelse av sin barndom att allt förmörkas. Jo, så skulle det kunna vara. Frågan är vad som händer och hände just din son. Hade han tendenser att fastna i negativa attityder när han var barn, verkade han nedstämd eller lättirriterad? Hade ni föräldrar eller lärarna någon anledning att känna oro för honom, hur han mådde eller hur det gick för honom i skolan till exempel? Eller är det mer rimligt att tro att det är något i din sons nuvarande situation eller mående som väckt minnen från förr och som färgar av sig på dem? Har han börjat i psykoterapi, flyttat hemifrån, börjat nytt jobb/nya studier, blivit dumpad av en partner… kort sagt; har det hänt något i hans liv som föranlett honom att börja reflektera över sin barndom?
Som du säkert förstår så är det svårt för mig att veta ”vad som händer” bara med ledtrådar av ditt brev. Däremot törs jag drista mig till att ge dig några råd. Lyssna på din son, utan att avfärda det han säger - inte ens om du känner dig 100 % säker på att det han berättar stämmer dåligt överens med verkligheten. Beskriv sedan din minnesbild, men inte i syfte att påvisa att han kommer ihåg fel. Försök samtidigt att förmedla att du verkligen vill förstå hur era minnesbilder kan vara så olika – och att du vill förstå hur han känner sig nu och hur han kände sig då. Kanske kan ni sätta er ner med ett fotoalbum och försöka minnas saker tillsammans.
Men, fastna inte i det förflutna, för det kan man inte göra så mycket åt, utan försök att flytta fokus till nutid. Uppmana din son att säga till om han känner sig kränkt och be honom beskriva vad han förväntar sig av dig och er kontakt i nuläget.
Vänlig hälsning,
