8/21/2012

Tävlingsvägrande 14-åring

Vår äldsta dotter, 14 år, är mycket intresserad av träning och tränar bland annat friidrott. I friidrotten blir det mer och mer fokus på att delta i tävlingar. Tidigare deltog hon men sedan några år totalvägrar hon. Vi har försökt prata med henne om detta och peppa henne till att tävla men när det kommer till kritan blir det inte av.

Även tränarna uppmuntrar henne utan att vara tvingande. Nu har hon själv anmält sig till en tävling nästa helg men när jag nämnde det i förbifarten bröt hon ihop totalt och vägrar. Jag vill att hon själv ska ta ansvar för att hon har anmält sig. Hon vägrar att säga varför hon inte vill. Egentligen tror jag att det har med dålig självkänsla att göra.

Hon har en ovana att totalt bryta ihop när det är något som inte passar eller som är till exempel borttappat eller att hon riskerar att komma för sent. Vi accepterar inte det beteendet utan uppmanar henne att lugna ner sig och så vidare. Jag inser också att det här delvis är något som hör tonåren till men vill vädligt gärna ha konkreta råd i hur vi bäst kan stötta vår dotter.


Ingrid Gråberg svarar:

Du beskriver det som en ovana när din dotter ”totalt bryter ihop”, men jag får inte bilden av en bortskämd tjej som skriker eller gråter när hon inte får som hon vill. Uttrycket ”bryta ihop” betyder för mig att man är helt förtvivlad, att man känner sig utom av oro, sorg eller stress. Man kan helt enkelt inte hantera de känslor som väller upp inom en. Känslorna kan i sin tur hänga ihop med upplevd maktlöshet, tappad kontroll eller krav som man inte förmår leva upp till, vare sig det är andras eller egna krav. Att ”bryta ihop” blir då en reaktion på en situation som man inte förmår att hantera på något annat sätt.

Din gissning, att dotterns reaktioner har med hennes självkänsla att göra, är inte orimlig, även om det inte behöver vara den enda förklaringen. Frågan är hur ert förhållningssätt kan stärka hennes självkänsla och bidra till ett förändrat beteende. Hittills verkar det i alla fall inte ha hjälpt att ni ”inte accepterar” er dotters beteende. Min gissning är att hon själv inte vill befinna sig i det känslomässiga tillståndet som leder till att hon ”bryter ihop”, så hur kan ni hjälpa henne att inte hamna där?

Först och främst behöver ni förstå vad det är som händer inom er dotter. Vad är det för tankar och känslor hon brottas med? Att hon vägrar svara på dina frågor om varför hon inte vill tävla kan bero på att hon oroar sig för hur ni föräldrar ska reagera på hennes förklaringar. Men det kan lika gärna vara så att hon själv inte riktigt kan sätta ord på det som händer och att hon behöver hjälp med det.

Innan ni försöker hjälpa er dotter att bringa klarhet i hur allt hänger ihop, så måste ni ha klart för er vad hon vill själv. Vill hon kunna tävla eller föredrar hon att ”bara” träna? Vill hon kunna tappa bort saker utan att bryta ihop eller upplever hon inte känsloutbrotten som något problem?

När det gäller tävlandet, som är det du inleder ditt brev med, så är det ju inget man måste göra om man inte vill. Vill hon inte tävla så löser ni enklast problemet genom att sluta pusha henne och helt enkelt acceptera att hon inte vill (om hon uttrycker en egen önskan om att kunna tävla, ja då får ni börja nysta i vad som hindar henne istället). Tävla bör man bara göra för sin egen skull och inte för att andra förväntar sig det.

Det mest konkreta rådet jag kan ge i övrigt är att flitigt använda min favoritfråga och vara genuint intresserad av svaret. Frågan lyder: Vad är det värsta som kan hända? Och här kommer ett exempel på hur det skulle kunna se ut för er:

Vad är det värsta som kan hända om du kommer för sent? Att läraren blir arg. Vad är det värsta som kan hända om läraren blir arg? Att jag blir röd om kinderna. Vad är det värsta som kan hända om du blir röd om kinderna? Att klasskompisarna skrattar? Vad är det värsta…

Syftet med frågandet är att komma fram till vad det är man egentligen är rädd för ska hända. För att det ska fungera måste den som frågar vara genuint intresserad av svaren och ta dem på allvar. Lyckas man sätta ord på de tankar och föreställningar som ligger till grund för känsloutbrotten, så blir nästa steg att ifrågasätta dem.

Hur troligt är det att det fruktade kommer inträffa? Hur stor är risken att alla kompisar kommer ta avstånd från mig om jag misslyckas under en tävling? Och om en kompis skulle säga upp bekantskapen av den anledningen, vill jag verkligen vara vän med en sådan person?

Jag hoppas att mina exempel ovan kan ge dig en bild av hur ni föräldrar kan vrida och vända på problemen tillsammans med er dotter.

Vänlig hälsning,