Jag hatar min mamma

Jag har aldrig känt att jag haft någon familj, aldrig haft stöd eller trygghet eller känt mig älskad. Jag blev vid ett årsålder bortlämnad till ett barnhem,sen hamnade jag hos den familj jag växte upp hos. Jag är nu 30 år och fortfarande gråter jag över vad jag upplevt och vad jag saknat nästan varje dag. Min sk mamma är socionom och arbetar med familjeproblem, ändå har hon utsatt mig för både psykisk misshandel såväl som fysiskt. Jag har blivit hånad, härmad, utskälld (gärna inför andra), tvingad, slagen, hotad om att bli lämnad nånstanns om jag inte gjorde som dom sa, hotad att få så mycket stryk att jag inte skulle kunna sitta på rumpan på flera veckor... Dom förnedrade mig.

Minns hur jag sa till mamma när jag var liten att jag skulle anmäla henne om hon slog mig igen, då sa hon tvärt " Då anmäler jag dig också". Och jag trodde på henne. Det var ju nåt fel på mig eftersom mina syskon inte blev slagna eller hotade.

Men det värsta kom när min pappa efter dispyt när jag var tonåring, grabbade tag i mig, kastade upp mig mot väggen och väste att han var så arg att han skulle kunna döda mig. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag gråter fortfarande nästan varje dag pga det.

Hur ska jag sluta känna hat mot dom, och hur ska jag kunna gå vidare? Måste man förlåta?


Liria Ortiz svarar:

Ditt brev berör mig mycket. En av de mest smärtsamma upplevelser som vi kan ha är att våra föräldrar inte älskar oss och värnar om oss. Ett barn ska få uppleva att det är älskat av sina föräldrar, att de tröstar och finns tillhands, är varma och generösa, och ger trygghet. Det är tyvärr långt ifrån alltid så. Du har inte fått uppleva det, men jag vill säga dig att du hade rätt till det. Du sörjer detta, och du kanske känner vrede över det som du utsattes för. Jag vet inte om du gör det, men det vore rätt och riktigt om du gjorde det.

Kanske du borde gå i psykoterapi? Har du övervägt det? En otrygg uppväxt som den du har haft innebär ofta att man har ett känslomässigt lidande som vuxen. Det kan handla om svårigheter att knyta an till andra och att lita på andra. Ibland är man själv inte så uppmärksam på sambandet. Det man märker är att livet känns svårt på olika sätt. Det är fullt möjligt att reparera de känslomässiga skador som man har fått i en psykoterapi, och på det sättet komma vidare till ett liv som blir bättre. Den ledsenhet som du berättar om kan tala för att du behöver en professionell hjälp för att få må bättre.

Du undrar hur du ska kunna sluta hata dina föräldrar, och om du måste förlåta. Jag ska resonera med dig om detta. Först vill jag säga högt och tydligt till dig, nej, du behöver inte förlåta. Det är inte nödvändigt att förlåta. Det finns så mycket kvasipsykologiska påståenden om förlåtelse. Som att om vi förlåter så återställs en ordning och en balans i livet, och att den som förlåter är en mogen person, och att om vi inte förlåter kan vi inte gå vidare i våra liv. Det är inte sant.

Att förlåta kan vara naturligt att göra med tiden om de som skadat oss visar skuld, erkänner, tar ansvar för det som de gjorde, förklarar varför och gottgör oss. Om inte det sker så har vi inte skäl att förlåta. Att förlåta mot sina känslor av att ha varit utsatt för en orätt är ofta ett resultat av en dålig självkänsla, och av ett socialt tryck från omgivningen. Jag läser ingenting i ditt brev om att dina föräldrar visar tecken på att de förstår att de gjort dig illa och ångrar det. Så du behöver inte förlåta om det inte känns naturlig för dig. Däremot behöver du hitta ett sätt att kunna gå vidare med ditt eget liv.

Du vill komma vidare. Du vill sluta ”känna hatet” mot dina föräldrar. Jag tolkar det som att du vill sluta älta, och slippa grubbla över det som hände för att förstå, och inte behöva bli påmind varje dag om det plågsamma som du utsattes för. Det ligger verkligen i ditt intresse. Ältande och grubblande dränerar oss på energi, gör oss nedstämda, hindrar oss från att vara här och nu, och blir till ett lidande i sig. Du känner säkert igen dig i den beskrivningen.

Det här sättet att tänka kan kanske vara till hjälp. Håll isär dina föräldrars värdering av dig från ditt faktiska värde som människa. Vi är samma värdefulla personer även om vi inte blivit älskade och respektfullt behandlade av våra föräldrar. Du är värdefull för den du är även om dina föräldrar inte kunde inse det. Be dina vänner berätta om vad de uppskattar hos dig. Det är den verkliga och rättvisa bilden av vem du är.

Ett annat sätt att handla som nog kan vara hjälpsamt för dig är att fokusera mer på nuet. Det kan hjälpa dig att reagera mindre på de tankar och känslor som handlar om det du upplevde som barn. Det jag resonerar med dig om nu är en psykologisk metod för bättre psykisk hälsa som heter ACT (uttalas som act – handla – på engelska). Det handlar om att acceptera det vi inte kan ändra på – som en svår uppväxt – och att inte låta det stå i vägen för det vi vill göra och uppleva nu. Ledsenheten och hatet får finnas där, men det ska inte stå i vägen för det liv vi vill leva nu och det vi vill åstadkomma i våra liv.

Det är som att bära en ryggsäck. Ibland blir det besvärligt men man vänjer sig att ha den på sig och då kan man samtidigt göra andra saker som man själv värdesätter utan att det förflutna (ryggsäcken) blir ett hinder. Självklart kommer du att känna smärta ibland över det du inte har fått av dina föräldrar men det kommer inte att hindra dig att leva ett värdigt och för dig meningsfullt liv.

Kram!