8/10/2012

Min hustru behöver ingen närhet

Jag är drygt 40 år och gift sedan drygt 12 år. Vi har tre barn mellan 8-12 år.

Sedan vi fick vårt första barn har min fru sakta men säkert minskat intimiteten i vår relation. Sedan ett antal år har hon helt slutat ta i mig och vi har bara sex för att jag så gärna vill. Hon ställer upp, utan att vilja eller att delta. Hon ligger passivt och smeker mig möjligen lite på armen efteråt. Jag har (oturligt nog?) ett levande behov av beröring, pussar, närhet och sex.

Vi har, på mitt initiativ, talat om detta vid olika tillfällen, oftast när jag försökt ifrågasätta vad som är fel, vridit och vänt på dilemmat för att finna lösningar, men hon säger bara att hon inte har något som helst behov av sex. Beröring kan leda till sex, därför berör hon mej ej. Jag får ej heller röra vid hennes erogena zoner.

Jag har försökt backa undan ett par veckor för att "få igång" henne, men jag märker ingen skillnad.

Nu har det slutligen gått till den punkt att inte jag heller vill (utnyttja henne) sexuellt under så, för oss båda, förnedrande former.

Med barnen gosas och kramas hon "normalt".

Min fru är extremt planerande, planerar familjelivet oerhört noga, med framställda gympapåsar, skolväskor, klädombyten och kvällsmatstallrikar dagar i förväg. Att missa något gör henne frustrerad. Ett av våra barn har en utvecklingsstörning och det tär helt klart mer på min fru än på mig. Hon lägger stor vikt vid sitt utseende och hon tränar ofta.

What to do?


Anna Bennich Karlstedt svarar:

Jag förstår verkligen att det här skapar bekymmer. För dig, men säkert också för din fru. Fysisk närhet och sex är oftast en viktig del i en parrelation och det skapar problem när man vill så olika.

Min spontana gissning är att din hustru egentligen vill kramas mer (som hon gör med barnen), alltså det är inte själva närheten som är problemet. Men eftersom hon inte känner sexuell lust så slutar hon ägna sig åt närhetsbeteenden också. Som du själv skriver – det kan ju leda till att väcka din lust.

Det är också vanligt att den part som känner lust och blir avvisad gör som du – när prata om det inte förändrar något tar man till andra metoder, t ex dra sig undan för att se om det kan ”väcka” den andre. Det känns ofta jobbigt och svårt att bli så avvisad och många känner tvivel kring hur partnern egentligen känner etc. Det här skapar onda cirklar som på sikt förvärrar problemen.

Ni behöver faktiskt prata om det, innan det förvärras och skapar ytterligare avstånd emellan er. Problemet kan inte tigas ihjäl. Ni behöver båda två ta ansvar för att försöka komma närmare en lösning. Eftersom ämnet är ganska känsligt och ”naket” kan det vara bra att få lite hjälp av någon utomstående person. Det är så lätt att det blir djupt personligt och svårt att kommunicera kring utan att gå i försvar eller känna sig utsatt.

Det finns massor att göra för att förbättra situationen – för er båda. Men problemet är inte bara ditt, det är bådas. Jag brukar jämföra det med andra aktiviteter när jag pratar om det här med par. Om den ena vill spela tennis eller segla så kan han eller hon göra det med vänner. Vad gäller sex så går inte det att gå iväg och göra med andra utan flera negativa konsekvenser (i alla fall inte i de relationer där man lever monogamt eller har andra överenskommelser).

Det är så lätt att undvika att ta tag i det. Att du skriver hit är ett första steg. Be din hustru om att få tala om det igen. Gör det vid ett tillfälle när ni inte är stressade eller irriterade. Undvik också att prata om det i samband med sänggående eller i andra lägen där din hustru kan känna sig pressad. När ni pratar, undvik att skuldbelägga, att prata om ”rätt och fel” eller att anklaga varandra. Beskriv utifrån jag-budskap, hur det är för er, vad ni tänker och känner och vilka konsekvenserna blir.

Du beskriver några egenskaper som du uppfattar hos din hustru, samt en situation med ett handikappat barn etc. Huruvida det har någonting alls att göra med hennes bristande lust varken kan eller vill jag uttala mig om, då jag har för lite information. Mitt råd blir att försöka närma er ämnet igen, att lägga det på bordet och försöka ha ett konstruktivt samtal kring problemet. Går inte det tycker jag ni skall vända er till någon professionell person som kan hjälpa er vidare.

Lycka till!