8/29/2012

Vår 10-åring vågar inte vara ensam hemma

Vår dotter går i fyran och har därför inte längre någon fritidsplats efter skolan. Det finns något som kallas för Klubben som hon får gå på, men det vill hon inte eftersom alla klasskompisar går hem själva. I början var hon jättestolt och tyckte det var roligt att få gå hem själv och ordna mellanmål med mera. Sedan kom en dag då hon hörde ljud som hon tyckte lät som att de kom från vårt hus. Vi förklarade att det bara var från grannarna eftersom vi vet att det låter väldigt mycket när de går i sin trappa, men det hjälpte inte. Hon fortsatte att vara väldigt rädd och det hela slutade med att hennes farfar kom och hämtade henne så att hon fick vara hos dem.

Nu har det gått en tid och hon kämpar hårt för att alltid hitta någon kompis att vara med efter skolan. Gör hon inte det har hon lyckats få sin farfar eller farmor att komma och hämta henne. Hennes farmor har varit sjukskriven en tid men ska strax gå tillbaka till arbetet och då kommer det att bli väldigt knepigt för dottern eftersom hon då inte kommer att ha någon "back-up" när hon inte får med sig någon kompis efter skolan.

Vi har pratat med dottern och föreslagit att vi ska gå och prata med någon som kan hjälpa henne att komma ur den här rädslan, men det vill hon verkligen inte. Dottern har också under i princip hela sitt liv varit väldigt rädd för hundar, vilket hon hanterar rätt okej idag men fortfarande begränsas av väldigt mycket (det blir jobbigt att gå hem till kompisar som har hundar etc). Hur ska vi göra?


Jenny Klefbom svarar:

Ni har en dotter som verkar ha lätt för att utveckla rädslor och fobier. Nu har hon utvecklat en rädsla kring att vara ensam hemma som både ter sig helt irrationell och väldigt handikappande. Den begränsar ju hennes frihet mycket, och det ter sig som att hon lägger ner en väldig massa energi på att hitta olika strategier för att slippa konfrontera sin rädsla. Energi som hon säkert skulle ha mycket större glädje av om hon la den på annat.

Att ha den här läggningen är i mångt och mycket något man har med sig på ett genetiskt plan. Ängslighet har alltså visat sig vara ärftligt, så troligtvis har ni någon annan i familjen som också har samma tendenser att oroa sig. Det kan i vissa fall vara bra; då kan ju den personen förstå hur er dotter känner sig. Men det kan också ställa till problem, då ju er dotter behöver någon som kan ta henne i handen och konfrontera rädslan tillsammans med henne. Och då räcker det inte med förståelse, utan det krävs också en attityd och ett kroppsspråk som förmedlar att det inte är någon fara på taket, hur ångestfylld flickan än blir.

Ni har frågat er flicka om hon vill ha professionell hjälp, och hon har tackat nej. Det tycker jag är att alldeles för svårt beslut för en 10-åring att fatta. För det första kan hon knappast veta vad det finns för hjälp att få. Hon vet alltså inte vad hon väljer bort. För det andra är hon ju under påverkan av sina rädslor, och kan knappast förväntas fatta rationella beslut kring sin eventuella behandling. Här behöver alltså ni föräldrar gripa in och ta ansvar för hennes situation.

Den hjälp hon hittills har fått har också i mångt och mycket handlat om att man har stöttat henne i att undvika det jobbiga. Hjälpen från farmor och farfar har förstås givits i största välmening, men hjälpen har också bekräftat hennes uppfattning att rädslan är befogad och att hon bör hålla sig hemifrån. Hennes rädsla har därför sannolikt förstärkts under hela den här tiden.

Det tenderar att fungera så att ju längre tid man undviker det man är rädd för, desto mer brukar rädslan växa. Ta till exempel det gamla rådet att man ska upp på hästen så fort som möjligt efter att man ramlat av.

Om ni känner att någon av er föräldrar klarar av att behålla ert lugn så finns det bra böcker kring hur man på egen hand kan hjälpa sitt barn att hantera rädslor, t ex boken ”Rädslor, fobier och nedstämdhet hos barn och unga : fakta, bemötande, behandling” av psykologen Liv Svirsky.

Känner ni er osäkra på hur ni ska hjälpa så rekommenderar jag er att bestämt ta med er dottern på ett besök till BUP eller till en privatpraktiserande psykolog eller psykoterapeut. Kognitiv beteendeterapi är den behandlingsform som har starkast evidens för just den här typen av problem.

Vänlig hälsning,