Min dotter frågar om sin pappa
Min dotter 3 år har börjat fråga mig en massa frågor om vem hennes pappa är. Men jag har inget svar på det och har försökt att förklara att alla har inte en pappa och att de även finns de barn som inte har en mamma men en pappa.
Men det är ju klart hon ser ju alla pappor på dagis. Vet inte om de kanske finns något bättre sätt att förklara det för henne. Det har pågått en faderskapsutredning men den blev sen nerlagd då de inte kunde göra mer än det de redan gjort. Så hon har aldrig haft en pappa närvarande utan bara mig.
Börjar undra om jag gör rätt som säger att alla inte har en pappa. Men vet inte annars hur jag ska förklara för henne. Känns som att detaljer är något att utelämna för en 3-åring. Eller? Är tacksam för alla bra råd då jag får frågan oftare och oftare. Dessutom så förstår hon mer och mer hela tiden. Tack på förhand en ensamstående mamma
Jenny Klefbom svarar:
En utgångspunkt i alla samtal med alla barn i alla åldrar är att aldrig ljuga för barnet. Att säga att alla inte har en pappa behöver förstås inte nödvändigtvis betraktas som en lögn. Det beror ju helt på vad man lägger in i begreppet pappa. Så det är kanske där du behöver börja. Vad är det som din dotter saknar, när hon frågar efter sin pappa.
När man är 3 år så vet man oftast inte så mycket om ”blommor och bin”, men det hindrar inte att man redan i denna späda ålder börjar fundera över hur allt hänger ihop, över livets stora frågor och över den egna personen. Jag tror också att det är vanligt att även mycket små barn kan ha en slags förståelse för hur saker fungerar; antingen genom att man hört och sett så mycket att man själv har dragit sina slutsatser, eller kanske bara för att vi ju själva är en produkt av livets mirakel. Hur det än är, så är din dotter någonting på spåren, på det rent biologiska planet. För i det hänseendet så framstår ju din förklaring faktiskt som något av en lögn. Det krävs en manlig och en kvinnlig könscell för att det ska bli ett barn.
Att det fungerar så tror jag är viktigt att din dotter får förståelse för. Men hur det fungerar rent biologiskt betyder ju inte det att det alltid finns en pappa i alla barns liv. En hel del barn har ju tillkommit genom insemination, i vissa fall med en anonym donator. Andra har blivit till i mammans mage utan att pappan känner till det, medan andra pappor av någon anledning inte kan finnas där för sina barn. Det kan handla om att de bor väldigt långt bort, att de är sjuka, eller att de inte klarar av att vara pappor.
Hur det är i just ert fall skriver du inte. Det finns ju i dagsläget helt säkra metoder för att fastställa faderskap, så det kan inte vara en osäkerhet som ligger till grund för den nedlagda utredningen. Jag gissar mig därför till att mannen ifråga på något sätt inte har medverkat i utredningen. Eller att det inte har gått att hitta honom. Eller att du inte känner till hans identitet. Hur det än är, behöver du hitta ett sätt att förklara denna omständighet för ditt barn, men förstås på hennes nivå.
För jag håller fullständigt med dig om att hon är på tok för liten för detaljer. Hur du väljer att formulera dig måste du själv bestämma, men en viktig sak för dig att utgå ifrån, är att det hon vill veta är det som gäller henne. Inte det som gäller dig. Så hur sårad, skuldmedveten, ledsen, sviken, besviken eller ångerfull (eller vad du nu har för känslor kring din dotters pappa) du än känner dig, så är det inte det som är intressant för ditt barn. Det hon behöver veta är hur hon har blivit den hon är. Och hon behöver få veta det på ett skonsamt, men samtidigt sanningsenligt sätt.
Sen vill jag också påpeka att du skriver att faderskapsutredningen lades ner för att ”de inte kunde göra mer än det de redan gjort”. Om det finns en sten som inte har lyfts på, eller om det finns någonting du själv skulle kunna göra för att komma närmare sanningen, så ska du göra det. Det är oerhört viktigt för ett barn att kunna spåra sina föräldrar, oavsett när i livet man får en önskan om att göra det.
Vänlig hälsning,
