2/12/2010

Deprimerad man - orkar inte längre stötta honom

Hej ! Min fd man fick diagnosen reaktiv depression för knappt 10 år sen. Läkare trodde då att 1 år m medicinering skulle räcka , men han medicinerar fortfarande.

Som anhörig har det varigt mkt tufft att finnas till och stötta. I samråd med läkare skulle jag ta en del av samtalsdelen då mkt av detta verkade bottna i hans uppväxt med mkt skuldkänslor osv.

Det tog över 2 år innan hans föräldrar tog till sig vad det handlade om. Under de här tiden kunde han sova till kl 14, sitta med sina skivor i timmar, bli stående och stirra i tomma intet i flera minuter, lade skuld på sig själv även om det egentligen inte fanns ngn möjlighet till det, ångest, kände hopplöshet osv.

Vissa perioder var han otäck då ha kunde bli mkt upprörd och arg. För 5 år sen fungerade det inte längre så vi skilde oss, men har försökt att bo ihop men flyttar nu isär för gott för barnens skull.

Han kan sitta i hela kvällarna utan att samtala med oss framför tvn. Men nu har han blivit mkt otrevlig och aggressiv, spec mot mig och även inför barnen.

Det verkar som om att nu när han vet att jag ska flytta så då kommer allt .

Förr kunde jag nå honom om han blev "sån" vilket hänt ngra få gånger. Jag valde att ligga lågt men har nu stått på mig och hävdat mig själv, då brakar det löst . Han är aggressiv, mkt otrevlig rent hatisk.

Inget av barnen vill vara hos honom.

Jag har fått mkt beröm av vår läkare för min insats men priset har varit högt. Har du ngt råd vad jag ska göra? Låta honom vara ? Han behöver hjälp att se sig själv.


Jenny Klefbom svarar:

Med reaktiv depression menar man oftast en depressionsepisod som utlöses av en yttre händelse. Det kan t ex handla om en nära anhörigs död, eller en förlossning. Men reaktiv depression är inte en diagnos i sig, och betydelsen varierar därför. När man har lidit av depressionen så länge som tio år kan man dock knappast tala om den som reaktiv längre. Den yttre händelsen ligger ju vid det laget så pass långt bak i tiden att den knappast längre kan vara den enda skälet bakom depressionssymtomen.

Jag måste säga att jag blir mycket förvånad, och faktiskt också upprörd, å dina vägnar, om det är så att läkaren har ålagt dig att sköta en del av vården av din psykiskt sjuke make. Jag antar att du inte är utbildad psykoterapeut, och även om du var det vore det knappast tillrådligt att ha den man är gift med som patient. Om läkaren verkligen har menat att du ska sköta om en samtalsbehandling så vittnar det också om att han inte har någon kunskap om vad sådan behandling går ut på. Inte heller verkar han ha någon större respekt för yrkeskåren psykoterapeuter, som inte sällan har 8-10 års högskolestudier bakom sina yrkeskunskaper.

Däremot tvekar jag inte en sekund över att du har varit ett stort stöd för din man. Men till vilket pris? Det är inte rimligt att du ska stå tillbaka med dina behov och ditt liv under 10 år, bara för att satsa all kraft på din make. Det verkar som att både läkaren och kanske även i viss mån din man har utnyttjat att du är en ansvartagande och empatisk människa som vill göra gott. Till råga på allt har det ansvar du har axlat även i andra hand drabbat dina barn. De omsorger och den kraft som du har lagt på din man skulle kanske de ha haft i stället. Och dessutom har de tvingats stå ut med sin pappas mentala frånvaro, utbrott och känslosvängningar. Jag antar också att ”vård-uppgifterna” som läkaren har ålagt dig har gjort steget mot skilsmässa så mycket svårare. Det blir ju ett dubbelt svek om du både sviker honom som maka och som vårdare.

Nu undrar du vad du ska göra. Du har redan påbörjat ett arbete med att stå upp mer för dig själv och dina behov. Vilket säkert innebär att du står upp mer för barnen också. Som du säkert förstår av det jag har skrivit så tycker jag att det är minst sagt på tiden! Visst är det synd om din man som lider så av sina problem, men han är ändå en vuxen människa som ansvarar för sina handlingar. Även om man mår dåligt är det inte självklart att man konsekvent låter detta gå ut över sin familj.

Det kan heller aldrig vara så att man har ett livslångt ansvar att ta hand om någon som utsätter en för ett sådant lidande som du har utstått. Vad det än innebär för din man, så har du rätt till ditt eget liv. Däremot tror jag att dina tio år som vårdare har satt sina spår. Kanske skulle du behöva stöd i dina föresatser att börja ta bättre hand om dig själv. Det kan du få i stödsamtal, vilket de flesta vårdcentraler nu för tiden erbjuder. Självklart finns också möjligheten att vända sig till en privatpraktiserande psykolog eller psykoterapeut.

Med vänlig hälsning,