Min 1-åring undviker mig efter min sjukhusvistelse
Jag har en son på 11 mån som jag har varit med mer eller mindre dygnet runt sedan han föddes. Har varit borta nån kväll och några timmar på dagen, men väldigt lite eftersom jag inte haft nåt behov av det.
Förra veckan bröt jag benet på en kvällspromenad vilket resulterade i 4 dagar på sjukhus. Nu är jag hemma men nyopererad och gipsad, ska ligga med benet i högläge i två veckor. Sedan blir det kryckor och rehab 4-8 v, om allt läkt som det ska.
Nu till min fråga/fundering. Sedan jag kommit hem (även under sjukhusbesöken) vill min son knappt vara med mig. Han vill bara vara med sin pappa, jag kan inte trösta honom få honom att sova eller någonting. Vad har hänt? Kan 4 dagars frånvaro, påverka honom så mycket? Han har sovit dåligt när jag varit borta och fortfarande vaknar han på nätterna och gråter, men det är bara pappa som kan trösta. Vilket är otroligt jobbigt för mitt mammahjärta... Är självklart jätteglad att min man och son har fått en sådan fin relation (har de iofs alltid haft), men det känns så hårt att inte finnas där för min älskade son.
Finns det något jag kan göra för att det ska bli bättre? Det kommer ju att dröja innan jag kommer att kunna vara samma mamma som innan olyckan, men jag vill att min son ska känna att jag finns där. Att han ska kännas sig trygg.
Ingrid Gråberg svarar:
4 dagar är en lång tid för ett så litet barn, och om du har varit tillsammans med din son nästan all hans vakna tid fram tills du bröt benet, så blev det såklart en stor omställning för honom när du plötsligt försvann. Även om det hela tiden har funnits en bra relation mellan far och son, så låter det som att du varit den primära vårdnadshavaren, alltså den person som pojken haft sin starkaste anknytning till.
Att små barn reagerar så starkt i samband med separationer från sina föräldrar, eller andra vårdgivare, beror på att hela deras överlevnad hänger på att någon eller några vuxna tar sig an dem. De är helt beroende av sin/sina vårdgivare för att få mat och skydd. Och eftersom det inte går att förklara för ett barn på knappt ett år att mamma kommer tillbaka om ett par dagar, så var förmodligen det mest naturliga för er son att lägga all sin energi på anknytningen till sin andra vårdgivare (eftersom det redan fanns en etablerad relation dem emellan).
Efter ett par dagars separation från en anknytningsperson kan det ta lite tid innan relationen fungerar som vanligt igen. I ditt fall handlar det inte bara om att din son ska våga lita på att du är tillbaka för att stanna, utan han ska också vänja sig vid att du har ett gipsat ben och ett annorlunda rörelsemönster mot tidigare. Börjar du dessutom tvivla på din förmåga att vara en fullgod förälder med ditt gipsade ben, så finns risken att du börjar bete dig på ett nytt sätt även i övrigt.
Mitt råd till dig är att bara vara dig själv, ha tålamod och lita på att din son återigen kommer vilja söka tröst hos dig och vilja att du nattar honom. Det är fullt förståeligt om du känner dig åsidosatt, avvisad och fråntagen din föräldraroll, och kanske känner du dig även lite avundsjuk på din man, men försök att glädja dig åt att det fungerar så bra mellan honom och barnet. Och tänk vilken tur att det fanns någon där som kunde ta över hela ansvaret när du hamnade på sjukhus.
Du skriver att det kommer dröja innan du kan vara samma mamma som innan olyckan. Eftersom det var benet du skadade och inte hjärnan, så utgår jag ifrån att du inte genomgått någon personlighetsförändring. Med andra ord menar jag att du fortfarande är samma mamma, om än lite mer orörlig för tillfället, och det kommer snart din son upptäcka.
Vänlig hälsning,
