Vår 6-åring blir retad när han gråter
Min 6-åriga pojke har starka affekter - skrattar mycket men gråter även mycket lätt. Han gråter så fort han inte får som han vill eller det inte går som han vill. Han har alltid varit så här. Han slåss inte och är inte aggressiv och inte depressiv utan är snarare en glad kille med glittrande ögon och mycket gott självförtroende/självkänsla.
Hur kan vi hjälpa honom att inte börja gråta så fort det inte blir som han vill? Vi har försökt med allt från att trösta, ignorera, skälla och uppmuntra och vi låter honom aldrig gråta sig till det han vill ha.
Nu har skolkamraterna börjat reta honom för att han gråter så lätt (även om han blir arg så gråter han). Till och med hans lillebror kallar honom för grinunge.... Hur får vi honom att sluta gråta och "bita ihop"?
Jenny Klefbom svarar:
Ni har en pojke som är bra på att visa sina känslor, kanske till den grad att det ibland blir lite för mycket. Å andra sidan tar han inte ut känslorna på ett sätt så att det utgör ett problem; han är inte våldsam och verkar inte heller på andra sätt låta sitt humör gå ut över andra. Inte heller oroar ni er för att hans starka känslouttryck skulle vara ett tecken på att han mår dåligt på något sätt. Ni ger ju en mycket positiv bild då ni talar om hans påtagligt glada ”grundläge”, och hans starka självkänsla.
Så vad är anledningen till att ni vill förändra honom? Och varför tycker ni inte att det är bra att han uttrycker sina känslor? I ert mail hittar jag inte någon annan anledning än att skolkamraterna har börjat retas, och att lillebror har åsikter i frågan. Det sistnämnda tycker jag inte är så konstigt då lillebror säkerligen har uppfattat vad ni föräldrar tycker, och tar tillfället i akt att få kritisera sin äldre bror samtidigt som han är i det gyllene läget att han får (åtminstone indirekt) medhåll från er föräldrar.
När det alltså gäller det som er sons tårar väcker hos omvärlden, så verkar det främst vara en tendens till mobbning från klasskamraterna. Och då undrar jag hur ni resonerar. Är det självklart att det är den som är retad som ska ändra sig? Vore det inte tvärtom rimligt att er son fick ert stöd mot kamraterna? De har ju faktiskt inte något att göra med om han gråter eller inte? Er son själv har tillräckligt med självkänsla för att stå upp emot en omvärld som inte accepterar att han är som han är. Men ni föräldrar är beredda att böja er för grupptrycket från de andra barnen.
Jag tycker inte att det finns någon som helst anledning att ändra på er son, och säkerligen därmed också på sikt försämra hans goda självkänsla (då ju självkänsla handlar just om att få acceptans och respekt för den man är). Tvärtom tycker jag att ni ska glädjas över att ni har en son som vågar visa känslor och som inte böjer sig för fördomar och grupptryck.
På sikt är det förstås bra om han lär sig att visa sina känslor på mer mogna sätt. När man är 6 år är det helt normalt att ta till tårar och skrik likaväl som flamsande och glädjetjut. Men som vuxen kan man förstås inte reagera på samma direkta sätt. Detta kommer han med säkerhet att inse själv med åren, och han kommer att utveckla andra sätt att uttrycka sig på. Vill ni ge honom en hjälpande hand i detta, så är det en bra idé att hjälpa till med att sätta ord på det han känner då han gråter. Hjälp honom att tolka känslorna, så att han själv börjar se nyanserna, och bekräfta honom i vad han känner. Exempelvis kan ni säga att ”det är klart att du blir besviken när…” eller ”alla människor skulle nog bli arga om…”. Normalisera alltså känslorna. Men visa också att det går att uttrycka dem i ord.
Vänlig hälsning,
