10/3/2012

Kan inte försörja alla andra!

Hej. Blev singel för ca 11/2 år sedan,och eftersom ekonomin då blev avsevärt sämre så gällde det att börja vända på kronorna. Jag är ekonomisk så det har gått ganska bra fram tills nyligen.(Är arbetslös).

Nu vill min mamma börja låna större summor för att det "ska gå ihop" för henne i slutet av varje månad. Hon är ensamstående pensionär med hus.

Jag har bönat o tjatat på henne att sälja det, cho förklarat att jag inte har råd att försörja henne med. Hon beklagade sig nyligen över hur hemsk nästa månad kommer att bli, så jag antar att då lär väl det sista av mina slantar försvinna. Nu vill dessutom min syster, vars ekonomi är ännu uslare, tigga mat av mej. Hon försörjer två barn,bjuder en kompis på mat ständigt och dricker upp en del av sina pengar. (Hon har stora alkoholproblem,o vägrar söka hjälp.) Snart är väl alltså även min frys tom.

Jag vet inte vad jag ska göra för att få ett slut på detta, Jag börjar bli desperat. Mår inte bra psykiskt själv heller, då uppbrottet från min tidigare sambo var mycket traumatiskt. Han sitter i fängelse, och jag vill aldrig mer ha med honom och göra. Han drog på mej stora skulder, som min mamma (snällt nog) tog lån för att hjälpa mig att betala bort.

Detta är ett hemskt dilemma, Jag känner en tacksamhetsskuld mot henne, men realiteten är ju att jag HAR INTE RÅD och hjälpa henne (eller någon annan.) Min syster har dessutom aldrig ställt upp för mig. Vad ska jag ta mej till??


Jörn Aasmundsen svarar:

Du beskriver en situation som jag förstår är svår både känslomässigt och ekonomiskt. När jag läser din fråga, blir det också tydligt hur dessa två områden hänger ihop – att ditt dilemma inte bara handlar om pengar. Den tacksamhetsskuld du upplever i relation till din mamma är ju ett exempel på det. Jag uppfattar att anledningen till att du känner som du gör, är att din mamma hjälpt dig ur den svåra ekonomiska situation du hamnade till följd av din tidigare sambos handlingar.

Den tacksamhet man känner i förhållande till en annan person kan ibland vara dubbel. Å ena sidan kan man känna en lättnad över att vara hjälpt, å andra sidan kan tacksamheten kännas ”villkorad”, att det finns något att betala tillbaka. Detta kan vara mer eller mindre uttalat och mer eller mindre konkret.

Det framgår inte hur du och din mamma kom fram till att hon skulle hjälpa dig. Kände hon att hon inte hade något val, uppfattade hon att hon lånade pengarna till dig, fick du dem som en gåva eller fanns det andra skäl? Anledningen till att det kan finnas en poäng att gå tillbaka till detta, är att det visar vad som låg till grund för beslutet – och i förlängningen din upplevelse av att vara skyldig din mamma.

Du skriver att din mamma nu vill ”låna större summor” av dig. Jag vet inte om detta innebär att hon nu ”lånar tillbaka” de pengar du fått av henne och att detta på sätt och vis blir som en avbetalning. Om ni hade en överenskommelse från början om hur ni skulle göra, hade det varit tydligare för er båda två hur du kunde betala tillbaka på ett sätt som gör dig mindre känslomässigt låst än du verkar känna det nu. Din mamma har ju i och med att hon ”räddade dig” ur vad jag förstår var ett svårt, ekonomiskt läge också möjlighet att väcka ditt dåliga samvete.

När du ber henne om att sälja sitt hus, så är det något som kanske sett till pengarna skulle göra att du inte behövde känna att hon hade det så knapert. Beroende på hur stor del av din mammas kostnader som ditt lån utgör, skulle hon ju samtidigt kunna känna att hon inte är beredd att lämna sitt hem på grund av detta. Något som försvårar detta ytterligare är givetvis att din syster också ber dig om hjälp när du samtidigt själv inte mår bra.

Sammanfattningsvis, om jag skall ge dig ett par råd i den situation du befinner dig i, tror jag att det är viktigt att du och din mamma sätter er ner och gör en avbetalningsplan som ni båda kan leva med. Det skulle skapa en tydlighet som gör att era diskussioner kring pengar blir mindre känslomässiga.

Utöver detta är det viktigt att du skyddar dig själv genom att sätta gränser gentemot din syster. Hon har ett eget ansvar både för sina alkoholproblem och för sitt liv.

Sedan får du också för egen del fundera på om du skulle behöva en utomstående professionell att prata med för att bearbeta den traumatiska separationen från ditt ex.

Lycka till!