Vår dotter bestraffar sig själv
Vi har en dotter på snart sju år. Idag berättade hon att hon har bitit sig i handen för att hon tyckte att hon var dum i skolan. Hon lekte med några kompisar, en lek som innebar att man skulle putta varandra och hon råkade putta till en kompis så att hon ramlade ner från klätterställningen och började blöda på läppen. Vår dotter tar på sig skulden och säger att hon puttade ner henne med flit och att hon kände sig dum och därför bet sig själv i handen.
De senaste två åren har det med jämna mellanrum dykt upp liknanade situationer då vår dotter straffat sig själv med att slå sig i huvudet, säga att hon är dum, att hon inte skall få tex. äta lördagsgodis, äta mat, att hon ska sova på golvet istället för i sängen, överhuvudtaget att hon skall avstå saker som vi andra gör/får för att hon "är så dum". Ingen av oss föräldrar säger att hon är dum, tvärtom får hon ofta höra att hon är snäll, duktig, en bra kompis (hon är/har varit väldigt omtyckt både på förskoleklassen och tidigare på dagis), osv.
Hur ska vi hantera den här situationen? Vi har provat lite olika strategier hittills, negligerat, uppmärksammat, diskuterat och negligerat igen. Men den här gången känns det lite allvarligare, hon har aldrig tidigare skadat sig själv så att det blivit märken på kroppen.
Generellt kan man väl också säga att hon är bra på att ta hand om andra, men inte fullt så bra på att ta hand om sig själv. Är det läge att söka hjälp hos en barnpsykolog eller vad tycker ni?
Ingrid Gråberg svarar:
Om det är läge för att konsultera en barnpsykolog beror på hur pass oroliga ni är för er dotter och hur långa de ”jämna mellanrummen” är. Går det månader mellan tillfällena då hon straffar sig själv på något sätt eller händer det flera gånger i veckan? Och det här med att hon inte är så bra på att ta hand om sig själv, hur märks det i övrigt?
I stort verkar er dotter fungera bra. Hon är en omtyckt kompis och ni beskriver henne som snäll och duktig. Att vara snäll är i grunden något bra, men man kan faktiskt vara för snäll och med det menar jag att man tar så mycket hänsyn till andra att det går ut över ens eget välbefinnande. Kan det vara just det ni menar med att hon inte är så bra på att ta hand om sig själv? I så fall kanske det är snällheten som är boven i dramat här.
Om det är viktigt för er dotter att vara snäll, och det är något som omgivningen signalerar, så blir det jobbigt för henne när hon gör saker som inte stämmer med hennes bild av hur snälla personer beter sig. En tänkbar hypotes är att hon får så starka skuldkänslor när hon gör något som, i hennes ögon, är dumt att hon känner ett behov av att straffa sig själv för att på så sätt ”sona sitt brott”.
I exemplet ni tar upp så säger er dotter att hon puttade ner en kompis från klätterställningen med flit. Nu ingick det ju i leken att man skulle putta varandra och ni utgår ifrån att det inte var meningen att kompisen skulle ramla ner från klätterställningen (åtminstone inte meningen att hon skulle göra illa sig). När er dotter säger att hon gjorde det med flit, menade hon att själva putten var med flit (som en del i leken) eller att det var meningen att kompisen skulle ramla ner eller att det var meningen att kompisen skulle göra sig illa?
Det är ju stor skillnad mellan att göra något som förvisso är en medveten handling, men där avsikten inte varit att skada och att medvetet skada någon. Helt omöjligt är det inte att er dotter kan få impulser att göra ”dumma saker”, precis som de flesta andra barn, men det skulle också kunna vara så att hon i efterhand får ”tänk-om-tankar”. Tänk om jag gjorde det med flit?
Jag skulle kunna fortsätta att spekulera i olika tänkbara förklaringar till varför er dotter straffar sig själv, utan att för den skull komma närmare sanningen. Därför är det bättre att ni föräldrar gör ett försök att förstå er dotter, helt enkelt genom att ställa frågor till henne. Tänk bara på att man ibland får svar som man frågar. Försök därför att tränga undan alla förutfattade meningar och utgå ifrån att ni inte har den blekaste aning om hur dottern fungerar. Håll också koll på era egna reaktioner på det hon berättar så att inte de styr vilka svar ni får.
När det gäller ert förhållningssätt i övrigt kan det vara värt att prova att minska fokus på det här med att vara snäll och duktig. Uppmuntra och uppmärksamma kreativiteten. Gör saker tillsammans som visar att det är okej att bryta mot regler ibland. Ät lördagsgodis på en torsdag, hitta på något oförargligt bus, hoppa i leriga vattenpölar utan stövlar, kort sagt gör något som känns lite förbjudet och som kan få er att skratta och må bra samtidigt.
Vänlig hälsning,
