2/19/2010

Hur ska jag bäst kunna hjälpa min vuxna son?

Min son är 25 år och har jobb, bor själv men jag är mycket orolig för honom. Han har alltid varit tillbakadragen, men haft vänner. Nu upplever jag att han fastnat i sitt liv, vill börja plugga men har inte uthållighet och självförtroende nog att komma igång med ansökningar mm.

Han säger att han är ensam, hans vänner bildar par och han har ingen flickvän. Han har haft sömnsvårigheter flera år och företer tecken på nedstämdhet och i höst tycker jag att han dragit sig undan mer och mer.

Han vill inte prata med mig om sina problem/känslor som jag tror han skäms för. Jag har erbjudit honom att hjälpa honom hitta terapeut och att betala hans terapi för ca ett år sedan, men han avböjde detta.

Nu har han dragit sig undan sina vänner, lämnat facebook, bytt telefonnummer och är sällan online på msn. Detta gör mig ännu mer orolig att han isolerar sig, och är deprimerad. Vi har kontakt ca en gång/vecka per telefon och jag bjuder hem honom på middag. Hur ska jag få honom att söka hjälp och hur frågar jag utan att han ska känna skam?

/En mycket orolig mamma


Jenny Klefbom svarar:

Det är en väldigt svår balansgång hur mycket man ska hjälpa sina vuxna barn. Det som bottnar i omsorg och kärlek kan så lätt uppfattas som att man bara lägger näsan i blöt.

Du skriver att din son har svårt att ta itu med saker, men han har ändå faktiskt skaffat sig ett jobb. Det är inte det lättaste när man är ung och utan högre utbildning i dagens Sverige.

Inom traditionell psykologi brukar man säga att människans grundläggande behov är ”att arbeta och älska”. Det vill säga: Man bör ha någon slags uppgift i livet, vare sig det handlar om jobb, studier, praktik eller frivilligarbete. Och man bör också ha någon typ av relationer till människor man tycker om, även om man inte lever i ett fast förhållande. Fungerar det inte på det ena, eller kanske rent av båda de här planen så är det något som är fel.

I din sons fall verkar det som att han har vissa svårigheter med sitt umgängesliv just nu. Men då inställer sig frågan: Har du full insyn i hur han lever? Kan det finnas en möjlighet att han har ett rikare socialt liv än du känner till?

Det kan också finnas flera orsaker till att man tillfälligt drar sig undan andra. En sådan kan vara att man har mycket på jobbet och tycker att man får tillräckligt med sociala kontakter där. Eller att man har blivit osams med någon. Fast faktum kvarstår att din son faktiskt själv säger att han känner sig ensam. Du skriver att han inte vill prata med dig om sina känslor, men jag måste säga att jag tycker att det är öppenhjärtigt bara att ta upp sina ensamhetskänslor med sin mamma.

Jag tycker att du ska ta upp din oro med din son rakt på sak. Risken är annars att du smyger runt problemet som en katt kring het gröt, och att han upplever sig som allt mer påpassad och ifrågasatt.

Tala också om för honom vad du behöver för att kunna släppa din oro, och därmed lämna honom mer ifred. Kan han berätta lite mer om sitt liv för dig, om han tycker att dina farhågor är obefogade? Och om det verkligen är så illa som du upplever det, be honom om att han följer med dig åtminstone på ett läkarbesök. Det finns ju annan hjälp än psykoterapi att få då man mår dåligt. Kanske är det lättare att få honom med sig på ett enstaka läkarbesök för bedömning, än det är att i det här skedet få honom att nappa på en så stor, och ofta skrämmande, insats som en längre psykoterapi.

Om han tycker att dina farhågor är helt obefogade, eller tydligt visar att han inte vill ha din hjälp, så måste du acceptera det. Din son är vuxen och lever ett ordnat liv, och du kan inte tvinga honom till något. Det är också troligt att er relation i längden blir bättre om du kan fokusera mer på det positiva som trots allt finns i hans liv än på det negativa.

Med vänlig hälsning,