1/19/2010

Hur möter man sitt barns aggressioner efter en separation?

Hej! Separerade för ganska precis ett år sedan. Har två barn 5 och 8 år. I början kom det förstås ganska mycket frågor, som man försökte möta så gott det gick. Ibland var det argt och ibland ledset, självklart.

Det som är svårt i det hela är att barnens pappa har lagt skulden på mig inför barnen och speciellt den lille killen har därför blivit väldigt arg mot mig, har gått i perioder men är nu värre.

Kan märka att det har stort samband med hur pappa mår psykiskt, när han är nere och mår dåligt så pratar han med barnen om vår separation och ger dem på tok för mycket information ibland ljuger han o säger saker om mig som inte alls stämmer.

Har försökt att prata med pappan men ibland blir det värre, då pratar han ner mig ännu mer. Och nu senast så verkar det som han skulle försöka bättra sig, men känns som han redan har gjort mycket skada genom att utse mig till syndabock.

Jobbar med barn o är förskollärare o har därmed ganska god kunskap om dem men är ändå väldigt villrådig hur jag ska möta detta.


Ingrid Gråberg svarar:

När det gäller barnens aggressioner handlar det i första hand om att stå ut med dem och inte gå igång på dem. Detta brukar vara lättare sagt än gjort av naturliga skäl, men försök att behålla lugnet och försök låta bli att ta åt dig av de elakheter och eventuella lögner som sägs om och till dig.

Min tolkning av ditt brev är att du, åtminstone delvis, lägger skulden på barnens far för den uppkomna situationen. Att du menar att barnens ilska mot dig beror på att deras pappa beskyller dig för att vara orsak till skilsmässan. Så kan det förstås vara, och då är det lätt att förstå om du blir arg på din före detta. Samtidigt finns det inte alltid enkla och tydliga orsaker bakom barns känslomässiga reaktioner.

Att ett barn låter all sin sorg och frustration gå ut över den ena föräldern vid en skilsmässa kan till exempel handla om att barnet känner att det är den föräldern som är tillräckligt stark för att orka med utbrotten. Och då har ju ilskan ingenting att göra med vem som är ”skyldig” eller vad den andra sagt eller gjort. Hur det än förhåller sig med den saken, så kan du inte göra annat än att ta ansvar för ditt eget beteende. Föregå med gott exempel genom att lägga alla oförätter bakom dig och fokusera på nuet och framtiden. Sätt dig över dina egna känslor och kommunicera med barnens far på ett tydlig och neutralt sätt – helt utan direkta eller indirekta anklagelser.

Nu upplever du att pappan har gjort ett seriöst försök att ändra på sitt beteende och det låter ju lovande. Samtidigt är du rädd för att han redan ska ha gjort mycket skada genom att utse dig till syndabock. Om ni vuxna kan utveckla ett fungerande samarbete kring barnen framöver så ser jag inga hinder för att eventuella skador skulle kunna repareras.

Med vänlig hälsning