8/16/2012

Vår 12-åring ljuger

Vår son, som är en fantastisk individ ljuger för oss. Han är snart 12 år. Ett exempel är om läxorna. Dom har han alltid gjort i skolan enligt honom själv. Men efter ett tag så ringer läraren hem och beskriver att han inte gör sina läxor. Detta har hänt flera ggr. Hur ska vi hantera detta med honom på bästa sätt?


Jenny Klefbom svarar:

Det finns inte en enda anledning bakom att ett barn ljuger, utan det kan ha sin upprinnelse i många olika faktorer. För att komma tillrätta med problemet behöver man i de flesta fall förstå hur det hela började. Och vad som i dagsläget vidmakthåller beteendet.

Det finns barn som har lärt sig att ljuga helt enkelt för att människor runt omkring dem ljuger. Vi vuxna är bra mycket bättre på att ljuga än vi ofta vill erkänna, eller ens själva tänker på. Räck upp en hand den som inte har sagt att ”glassen är slut”, när vi i själva verket menade ”du får inte en till”. Eller den som aldrig har slängt barnens trasiga leksaker eller teckningar i smyg. Det här är ganska naturliga inslag i barnuppfostran, och självklart ska vi använda vita lögner för att inte såra våra barn, men kanske skulle våra barn få en lite högre moral om vi själva vågade stå för lite mer av våra handlingar och ägnade lite mer tid åt att resonera och ta konflikter i stället för att smita från detta. Har vårt eget ljugande blivit vanemässigt så kan vi räkna med att våra barns ljugande kommer att komma som ett brev på posten förr eller senare.

En annan anledning bakom ljugande kan vara att barnet tror att det är det enda sättet att bli omtyckt av kompisar eller föräldrar. Om man känner att man har en svag position i klassen, till exempel, är det lätt hänt att man tar till sådant som åtminstone tillfälligt kan väcka de andras beundran. Och har man fått mycket kritik från sina föräldrar så är det lika lätt hänt att man säger det som man tror kommer att leda till mer uppskattande ord. Det behöver dock inte ha förekommit kritik, utan det kan också vara så att man har upptäckt att man faktiskt har en del att vinna på att ljuga. Har man en eller flera gånger gjort erfarenheten att lögnerna har fungerat, genom att man har fått en förmån eller sluppit ett krav, så är chansen mycket stor att man kommer att pröva den fiffiga metoden igen. Det handlar alltså om att ljugande har fått positiva konsekvenser.

En annan viktig faktor är om man har kommit undan med sitt ljugande; det vill säga att det inte har blivit några riktigt negativa konsekvenser då man har ljugit. Och då menar jag förstås negativa konsekvenser ur barnets synvinkel. Det är inte självklart att en barsk tillsägelse upplevs som så negativ, i synnerhet inte om ljugandet har haft en massa positiva följder som vida väger upp en utskällning från mamma eller pappa. Om det dessutom har handlat mest om tillsägelser, utan någon riktig förklaring på djupet vilka mycket allvarliga konsekvenser det kan få om man har som vana att ljuga (att man till slut inte har någon vän kvar som litar på en), så har man kanske inte heller någon riktig förståelse för varför man behöver sluta ljuga.

Sen finns det också barn som har genuina egna svårigheter som gör det svårare för dem att hålla sig till sanningen. Det kan handla om att barnet inte riktigt förstår skillnaden mellan sanning och lögn, att det har en så livlig fantasi att den ibland tar överhanden eller att man tror att det förhåller sig på det sätt som man säger.

Börja med att försöka förstå hur er sons ljugande har börjat och vad som driver honom att fortsätta, med utgångspunkt i mina exempel ovan. Då får ni också ledtrådar om det är något som behöver förändras för att han ska kunna sluta ljuga.

Sen behöver ni sätta upp mycket tydliga gränser för vad ni accepterar i lögnväg, och även följa upp dessa gränser. Är det så att ljugandet handlar mycket om skolarbete kanske ni ska göra upp med honom om att ni måste ha betydligt tätare kontakt med läraren, och även sitta med honom när han gör sina läxor, tills han själv klarar att ta ansvar för att göra det som krävs av honom. En sådan åtgärd sätter stopp för möjligheten att ljuga. Övervakning och kontroll brukar också av de flesta barn i hans ålder upplevas som en ganska så negativ konsekvens.

Slutligen är det förstås viktigt att värdera allvarlighetsgraden i ljugandet. Att barn ljuger ibland är inte något konstigt, jag tycker snarare att det vore konstigt med ett barn som aldrig har ljugit. Det är när ljugandet blir en vana, eller används på ett mer systematiskt sätt, som det blir ett problem.

Vänlig hälsning,