1/14/2010

Psykiatriska diagnoser

Hej, jag undrar vad det finns för för- och nackdelar med att man sätter Psykiatriska diagnoser på människor? Tacksam för svar.


Ingrid Gråberg svarar:

Vi har en tendens att dela in saker i olika kategorier. Det är ett sätt att göra tillvaron mer begriplig och lättöverskådlig.

Vi delar in litteratur i olika genrer, vi sorterar djur och växter efter vilken art, släkt och familj de tillhör och så vidare. Även våra beteenden och tankar försöker vi begripa oss på genom att klumpa ihop dem i olika fack och sätta namn på dem.

Dagens psykiatriska diagnoser är ett relativt modernt påfund och de utvecklas och förnyas hela tiden, men fenomenet att sätt ord på olika tillstånd är inte nytt. De gamla grekerna delade till exempel in människor efter deras temperament för över 2 000 år sedan. Hippokrates menade att människor antingen var sangviniska, koleriska, melankoliska eller flegmatiska. De psykiatriska diagnoser som används idag är så kallade symtomdiagnoser, det vill säga de säger inget om varför man gör eller tänker som man gör, utan bara att man tänker, gör och/eller uppfattar saker på ett visst sätt. Ett viktigt syfte med dagens diagnoser är att underlätta forskning och kommunikation mellan olika vårdgivare. Det är väl också den största fördelen med dem.

För den enskilda patienten är naturligtvis forskning om läkemedel och olika psykologiska behandlingsmetoder av avgörande betydelse, eftersom det ökar chansen att få en verksam och effektiv behandling.

En diagnos kan även öka förståelsen av den egna problematiken och det kan kännas skönt att man inte är ensam om sina problem. Vet man exempelvis att man har en diagnos som man delar med 10 000-tals andra personer i Sverige kanske man inser att man inte är så ”onormal” som man först trodde. Diagnoser kan även underlätta för omgivningen att anpassa krav och stödinsatser. Vissa diagnoser ger även laglig rätt till visst stöd från samhället.

Nackdelen med en diagnos är om man själv eller omgivningen låter diagnosen ta överhanden, att man låter diagnosen förklara allt. En diagnos säger ju inte allt om en människa. Man är inte en diagnos, utan man är en person med en mängd egenskaper som bland annat råkar vara exempelvis deprimerad eller ha svårt att reglera känslor och närhet i relationer.

Likväl som vissa kan känna sig lättade och hoppfulla av att få en diagnos, så kan andra känna sig stämplade och uppgivna. Det är viktigt att vi som ställer diagnoser inte nöjer oss med det, utan att vi bemödar oss om att se hela människan. Vi måste också vara medvetna om att alla diagnossystem har sina brister, eftersom vi människor inte är skapta utifrån någon diagnosmall. En diagnos säger därför inget om hur stort lidande man har eller hur stora funktionsnedsättningar man har.

Min personliga uppfattning är vi behöver diagnoser i någon form, men att man hela tiden måste jobba med att ifrågasätta och utveckla systemen för att minimera riskerna och nackdelarna. Allra viktigast är att använda diagnoserna med förstånd och hålla i minnet att vi människor är komplexa varelser som aldrig helt kan beskrivas med hjälp av ett ord/en diagnos.

Vänlig hälsning