2/4/2010

Varför kan jag inte inleda en relation?

Jag är 26 år och har aldrig haft en "kärleksrelation". Tycker det känns oerhört tråkigt. På sista tiden har jag oroat mig jättemycket för att jag aldrig kommer att få den erfarenheten. Till saken hör att det uteslutande beror på min egen oförmåga att bli kär, förälskad och vilja att vara fysisk med någon. Jag tror att jag aldrig riktigt känt de känslorna. Jag känner bara obehag inför tanken på sex, men skulle så gärna få dela med mig och ta emot värme, ömhet, kramar, kyssar - med rätt person vill säga.. Men kommer jag någonsin känna att någon är rätt? När någon visar intresse för mig blir jag alltid livrädd och drar mig på automatik undan. Jag har nog ganska mycket integritet, inte bara fysiskt utan även psykisk. Jag har funderat över detta sedan 12-13årsåldern, redan då kände jag mig annorlunda på något sätt. För att lugna mig själv har jag slagit bort oron och intalat mig själv att rätt var det är kommer jag träffa någon som det känns rätt med och då kommer saker och ting fall på plats. Succesivt har jag förstått att min oförmåga att inleda en realtion inte är något som kommer ge sig med tiden, tvärt om är den djupt rotad i mig. Jag känner mig ofantligt ensam! Alla mina vänner är i förhållanden. Jag tycker det är jobbigt att umgås med "lyckliga par". Det beror nog på min avundssjuka. Jag vill ju också kunna känna det dem känner, jag vill också planera ett gemensamt liv med någon, vill i framtiden gärna ha en egen familj etc. Dessutom påminns jag om vad jag inte har och vad jag går miste om. Jag känner mig så ensam med att känna så här.. Ytterligare en aspekt av detta är att jag kan känna ett sådant stakt förakt inför mig själv för att jag inte har haft någon och för att jag inte "känner något". Jag tänker ofta tanken att jag hellre skulle vilja vara någon annan. Tankarna på detta har tagit över mitt liv. Jag tänker på det när jag går och lägger mig, men även när jag vaknar på morgonen. Gråter okontrollerat varje dag. Det kan vara i kassan på ica, på jobbet med vänner eller familj. Hur kommer jag vidare? Borde jag acceptera att jag kanske alltid kommer vara singel eller kan man förändras? Borde jag gå och prata med någon? Vilken typ av terapi lämpar sig för den typ av problem jag har? Vore ofantligt tacksam för svar!


Anna Karlstedt svarar

Du skriver ett väldigt fint och insiktsfullt brev, och jag tycker mig se en god förmåga att analysera och sätta ord på de svårigheter du upplever.

Jag kan, utifrån din berättelse, verkligen förstå att du känner dig ensam och ledsen. Du beskriver ett lidande som i allt högre grad tagit över ditt liv och det blir naturligtvis allt påtagligare när fler personer omkring dig lever i varaktiga relationer och kanske bildar familj.

Det viktigaste nu är att du kommit fram till att du vill ha hjälp. Du mår inte bra och så ska det inte behöva vara. Du behöver absolut inte acceptera att det är på det här sättet i ditt liv innan du fått professionell hjälp med dina svårigheter. Jag tycker att du skall gå till en legitimerad psykolog eller psykoterapeut för behandling. Första steget i en sådan behandling kommer att vara en noggrann analys av hur ditt liv ser ut nu och eventuella orsaker till det. Utifrån analysen kan man sedan jobba mot en önskvärd förändring, men också med att förhålla sig till den nuvarande situationen på ett bättre sätt. Det blir viktigt att se till att du kan må lite bättre i den vardag du befinner dig i just nu.

Vilken terapiform som lämpar sig för den här typen av svårigheter är lite svårt att svara på, det beror delvis på vad som passar dig som person bäst. Själv arbetar jag utifrån kognitiv beteendeterapi så därför kan jag bäst beskriva den inriktningen. Det finns en felaktig föreställning om att KBT endast behandlar ”ytliga” symtom (t.ex. fobier), och att man om man vill ta tag i ”djupare” problem ska gå i psykodynamisk terapi. Det stämmer inte alls! Jag är övertygad om att KBT kan vara till stor hjälp för dig, säkert psykodynamisk terapi också. Här på guiden kan du läsa lite om olika behandlingsmetoder.

Jag föreslår att du kontaktar ett par olika psykologer/psykoterapeuter, och sedan bestämmer dig. Det är viktigt att personen du skall jobba med känns rätt för dig.

Avslutningsvis, ditt brev är gripande och den självinsikt det förmedlar är en bra utgångspunkt för psykologisk behandling och förändring. Jag uppmanar dig verkligen att söka hjälp och är övertygad om att du, på det ena eller andra sättet, kan påverka dina problem.

Lycka till!